Nu vill jag tycka till!

Nu har vi alltså kommit till den punkt då någon form av förändring, också för oss här i "säkra" Sverige. Självmordsbombare på Bryggargatan. Vem hade trott det? Inte ens jag, även om jag varit lite extra rädd sedan säkerhetshöjning här i början av hösten.

Man kollar på nyheterna med lite mer fokusering än vanligt, går in på nyhetssajterna för att kolla om något nytt har kommit upp. Men precis som den så duktiga Reinfeldt sa tidigare idag - när det inte finns så mycket att gå på blir det mest spekuleringar. Dessa spekuleringar leder i sin tur till (onödig?) oro och en ökad misstänksamhet mot "specifika grupper" eller hur det nu var han uttryckte sig. Och det är just denna förbannade misstänksamhet som gör mig så himla upprörd. Redan nu, cirka 24 timmar efter det inträffade, börjar herr och fru "terroristexpert" att uttala sig på exempelvis Facebook om att ...vi borde inte ta in dessa människor till vårat land och BLABLABLA. Eh VA????? Vad pratar ni om? "Dessa människor" är tydligt muslimer de pratar om och visst är det väl sjukt praktiskt att vi nu kan skylla allt dåligt i världen på muslimer? För det är väl så det är? Knappast säger "experttyckare nr.2" (jag!). Att det finns extrema personer har ingenting att göra med islam som religion. Det har just att göra med att de är extrema personer, muslim, kristen, ateist - det spelar ingen roll!

Att det finns personer i Sverige idag 2010 som sitter och är inget annat än rasister - ja det är sjukt skrämmande. Men det folk, som tycker och tänker ovanstående, inte riktigt vill erkänna är just denna koppling till rasism. För "det här är något helt annat". Fast, undrar jag, hur är det det? Man dömmer ut en hel grupp av människor där en extrem majoritet inte överhuvudtaget stödjer exempelvis självmordsbombningar i Stockholm. Det är inte så att man ser en koppling till exempelvis 2:a världskriget där det var en annan grupp människor som blev utpekade för allt ont i världen. Att vi redan 65 år efter allt det fruktansvärda som hände, verkar ha glömt det och dess upptakt med allmänt missnöje. Den stora börskraschen hade precis varit då och den största finanskrisen sedan dess har precis börjat ebba ut. Likhet? Javisst!

Jag kände ett stort behov av att kräkas ut lite åsikter, det kändes helt enkelt viktigt. Tänk på det.

Mitt nya liv

Jag vet. Hej och hå - jag är dålig på att blogga. Ursäkta, förlåt mig och allt sånt. Tack. Nu kör vi.

Att gå från ett liv som går i 180 till ett liv som går i någon form av normal (på gräns till långsam) fart är svårare än man kan tro. Man blir liksom så rackarns rastlös. Planeringshjärnan går ju ändå på samma fart som alltid och när den då aldrig få jobba kreativt, hitta luckor att fylla ut på ett så optimalt sätt som möjligt, ja då blir det liksom lite tomt. Efter ha haft halv panik (läs livskris) över detta har jag nu bestämt mig för att NJUTA istället. Jag har ju trots allt jobbat på ganska bra hittills i höst så lite lugnare tempo kanske trots allt är bra. Man hinner till exempel med följande:

- Handla julklappar (snart klar - jippie!)
- Träna. Äntligen hinner och kan jag så mycket som jag vill.
- Titta på Oprah och Top Model.
- Skriva handlingslistor, gå igenom alla reklamblad, sammanställa på en lista och markera alla extrapriser med gult. Allt uppdelat per butik förstås.
- Sova. Livet blir mycket roligare när man inte är trött. Jag lovar.
- Baka lussebullar.

Ja något sånär som ovanstående lista ser ut har mitt liv sett ut senaste veckan. Börjar faktiskt anpassa mig and life is goooood!