Nu vill jag tycka till!

Nu har vi alltså kommit till den punkt då någon form av förändring, också för oss här i "säkra" Sverige. Självmordsbombare på Bryggargatan. Vem hade trott det? Inte ens jag, även om jag varit lite extra rädd sedan säkerhetshöjning här i början av hösten.

Man kollar på nyheterna med lite mer fokusering än vanligt, går in på nyhetssajterna för att kolla om något nytt har kommit upp. Men precis som den så duktiga Reinfeldt sa tidigare idag - när det inte finns så mycket att gå på blir det mest spekuleringar. Dessa spekuleringar leder i sin tur till (onödig?) oro och en ökad misstänksamhet mot "specifika grupper" eller hur det nu var han uttryckte sig. Och det är just denna förbannade misstänksamhet som gör mig så himla upprörd. Redan nu, cirka 24 timmar efter det inträffade, börjar herr och fru "terroristexpert" att uttala sig på exempelvis Facebook om att ...vi borde inte ta in dessa människor till vårat land och BLABLABLA. Eh VA????? Vad pratar ni om? "Dessa människor" är tydligt muslimer de pratar om och visst är det väl sjukt praktiskt att vi nu kan skylla allt dåligt i världen på muslimer? För det är väl så det är? Knappast säger "experttyckare nr.2" (jag!). Att det finns extrema personer har ingenting att göra med islam som religion. Det har just att göra med att de är extrema personer, muslim, kristen, ateist - det spelar ingen roll!

Att det finns personer i Sverige idag 2010 som sitter och är inget annat än rasister - ja det är sjukt skrämmande. Men det folk, som tycker och tänker ovanstående, inte riktigt vill erkänna är just denna koppling till rasism. För "det här är något helt annat". Fast, undrar jag, hur är det det? Man dömmer ut en hel grupp av människor där en extrem majoritet inte överhuvudtaget stödjer exempelvis självmordsbombningar i Stockholm. Det är inte så att man ser en koppling till exempelvis 2:a världskriget där det var en annan grupp människor som blev utpekade för allt ont i världen. Att vi redan 65 år efter allt det fruktansvärda som hände, verkar ha glömt det och dess upptakt med allmänt missnöje. Den stora börskraschen hade precis varit då och den största finanskrisen sedan dess har precis börjat ebba ut. Likhet? Javisst!

Jag kände ett stort behov av att kräkas ut lite åsikter, det kändes helt enkelt viktigt. Tänk på det.

Mitt nya liv

Jag vet. Hej och hå - jag är dålig på att blogga. Ursäkta, förlåt mig och allt sånt. Tack. Nu kör vi.

Att gå från ett liv som går i 180 till ett liv som går i någon form av normal (på gräns till långsam) fart är svårare än man kan tro. Man blir liksom så rackarns rastlös. Planeringshjärnan går ju ändå på samma fart som alltid och när den då aldrig få jobba kreativt, hitta luckor att fylla ut på ett så optimalt sätt som möjligt, ja då blir det liksom lite tomt. Efter ha haft halv panik (läs livskris) över detta har jag nu bestämt mig för att NJUTA istället. Jag har ju trots allt jobbat på ganska bra hittills i höst så lite lugnare tempo kanske trots allt är bra. Man hinner till exempel med följande:

- Handla julklappar (snart klar - jippie!)
- Träna. Äntligen hinner och kan jag så mycket som jag vill.
- Titta på Oprah och Top Model.
- Skriva handlingslistor, gå igenom alla reklamblad, sammanställa på en lista och markera alla extrapriser med gult. Allt uppdelat per butik förstås.
- Sova. Livet blir mycket roligare när man inte är trött. Jag lovar.
- Baka lussebullar.

Ja något sånär som ovanstående lista ser ut har mitt liv sett ut senaste veckan. Börjar faktiskt anpassa mig and life is goooood!

Grönt är skönt

Jag har alltid tyckt att det är så fruktansvärt överdrivet att man vid visningar av lägenheter helt plötsligt fyller lägenheten/huset med korgar och skålar fyllda av citroner och limes. Köksbänken dekoreras med flertalet krukor med basilika, timjan och andra kryddor som de flesta familjer normalt sett inte har där men som nu finns i överflöd. Överdrivet till tusen. Men faktiskt, när man själv har en liten kruka basilika på köksbänken, nog sjutton blir det inte lite trevligare helt plötsligt?

En helt vanlig, eller ovanlig, söndag.

Att åka och shoppa en regnig söndag första helgen efter löning är sällan en bra idé. Fast jag måste ändå säga att gårdagen trots allt överraskade mig positivt. Mycket folk var det mycket riktigt också norr om stan (tydligen inte ett unikt fenomen i söderort det här med shoppingsugna, söndagsuttråkade, ny-rika-efter-lön-människor.) Vi kom till Barkarby och lyckades knipa en parkering ganska snabbt. Efter det ett snabbt toabesök på Shell som blev längre än väntat när 1 person var inne på toan typ 10 minuter (läs max 5 minuter). Eh ja, varför jag nu skulle skriva det.

Nåväl. Vi gick runt och kikade, hittade inget särskilt och jag tänkte för mig själv att varför åker man egentligen till Barkarby. Man tycker att det här med en outlet låter som en så himla bra idé men trots detta tror jag aldrig att jag har kommit därifrån med något. Men, igår bröts alltså denna FRUKTANSVÄRDA trend. Kan det vara så att vi i och med detta nu också kommer att få fred i världen? För det är väl ungefär på samma nivå det här med shopping och fred, eller? Jaja. En tröja och ett skärp från Acne blev det och jag blev nöjd och glad i magen för ett tag innan jag drabbades av det stora söndags-vemodet och den inplanerade middagen på Döden i grytan ställdes in. Men tur som jag har fick jag högklassig italiensk mat i alla fall (Lasagna a la Rådsvägen). Tusen tack :)

Jag har också påbörjat någon form av brutal upphämtning på alla de filmer jag hittills inte har sett och igår såg jag Oceans Eleven och funderar allvarligt på att bli supersmart och planera in en kasinostöt här inom kort. Synd bara att vi har så få kasinon i Sverige, att jag inte har en lucka i kalendern förrän januari och att jag inte är lika snygg i kostym som herr Clooney...

Idag var en god dag!

Idag gjorde jag en god gärning. Eller ja, kanske inte nämnvärt god men iallafall. Ni vet när människor kommer fram till er på stan med ett papper i handen och pennan i den andra samtidigt som de smajlar stort och frågor om man har tid en stund? Idag sa jag "ja" istället för "nej".

Varför denna plötsliga ändring? Vet inte. Alternativ 1: Uttråkad. Alternativ 2: Jag ville vara snäll mot mannen som innan han frågade mig hade fått tre raka nej. (Rätt svar? Alternativ 2.) Jag är nämligen född med samvete för minst halva världen och då blir det såhär. Så jag fyllde snällt i formuläret och lämnade det, med ett lättare hjärta, till mannen och gick glatt av tunnelbanan. Det är nästan löjligt hur lätt det att göra mig glad.

TV for dummies!

När man är sjuk får man helt plötsligt en ny vardag. TV-vardagen. Eller jag får i alla fall. I normala fall tittar jag nämligen inte alls mkt på TV eftersom det dels går så mkt skit, dels för att jag har så mkt annat (roligare) att göra. Men när man är sjuk finns det inte så himla mycket annat göra. Att läsa är på gräns till ansträngande och vi ska inte ens tala om att plugga. Så då står dumburken där som en räddande ängel för att få dagarna att gå åtminstone liiite fortare (för fy sjutton va trist det är att vara sjuk!)

Jag tittar numer - och är nästintill expert på - program som Tyra Banks Show, Biggest Loser, Extreme Home Makeover, Project Runway och TopModel. Och det värst är: ju mer man tittar desto mer vill man se. Det är som en drog! Så om ni vill mig ngt nu under sjukperioden - ring för guds skull i reklampausen!

Skriva

Jag tycker om att skriva. Det är kul. Framförallt de dagar då fingrarna flyger fram över tangenterna utan att man egentligen behöver tänka på vad man skriver. Då känner man sig fri. De dagar det inte känns så vill jag inte skriva, framför allt inte sådant som andra ska läsa. Eftersom jag är en prestationsmänniska vill jag ju självklart inte "visa upp" sämre saker än det jag egentligen kan, så därför skriver jag inte. Dumt egentligen. Det är ju faktiskt genom att kunna jämföra mindre bra med bra som vi kan se utveckling och nyanser i människors liv. För allt är inte uppåt hela tiden. Det vore ju sjukt. Var skulle vi då sluta? Och hur skulle vi då kunna lära oss att bearbeta de mer negativa stunder som vi alla, någon gång - mer eller mindre, kommer att drabbas av? Det skulle vi inte.

Så varför är vi så rädda att visa oss svaga? Att våga säga att DENNA DAGEN ÄR SKIT när vi tycker det. Istället svarar man alltid att "jo tack det är bara fint". Vi kan möjligtvis sträcka oss till att säga att "det är bra, lite trött kanske", men det är sällan vi vågar erkänna mer än så. Självklart ska man inte spy ut sina känslor till var och varannan man träffar (undvik främlingar på tåget - det kan leda till ganska olustiga situationer) men varför inte våga säga lite mer till de som står oss närmast?

Och precis som vi ska våga säga att vi mår dåligt - måste vi också komma ihåg att sätta ord på sånt som får oss att må bra. För precis på samma sätt som många är dåliga på att berätta om dåliga dagar, är minst lika många dåliga på att berätta om sina bra dagar. För att det kan liksom sticka lite i folks ögon om man mår bra - för bra. "Ve och fasa, hon där borta sa precis att hon mår helt fantastiskt bra idag. Hur vågar hon?" Det värst är att det finns säkert de som skulle reagera så, men då är det faktiskt deras problem. Inte ditt. Kan man inte glädjas åt/med andra, ja då kommer man heller aldrig kunna glädjas på riktigt. Let's face the fact; vi kommer aldrig ha bra dagar enbart genom oss själva så varför inte ta hjälp av andras bra dagar de dagar vi själva inte mår så bra? Det vore vackert tycker jag.

Så, summan av kardemumman är att jag nu verkligen ska försöka att skriva - även fast jag har dåliga dagar. Hoppas på det iallafall.

fröken Horn

Ibland är det ingen idé att sitta och klura själv på något bra att skriva. Ibland är det nämligen så att någon annan redan har skrivit det man vill berätta. Är det dessutom så att denne har gjort det utomordentligt bra finns det ju ingen anledning att skriva det igen, eftersom man vet att det ändå skulle bli sämre än det man har som bakgrund till sin text.

Förra inlägget sätter fingret på allt jag har känt senaste tiden. Ingen idé att jag försöker knåpa ihop något själv, Melissa Horn skriver allt så bra i sin låt "Sen en tid tillbaka". Och lägg inte in för mkt tolkningar när ni läser texten. Det är inte någon/något det beror på mer än mig. Bara mig (jag jobbar på det!)

Lyssna på låten vettja. Mitt första, och kanske enda, låttips. Ta vara på det. Det är kloka ord.

Och tack ni för era låttips. Ska Spotifya så fort tid ges :)

Sen en tid tillbaka...

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

"..."
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

"..."
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

"..."
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Låttips?!

Måste verkligen byta ut låtarna på min i-pod. Ungefär 75 % är dåligt. Har funderat lite på vad jag ska ha för ny musik och funderar på låtar av denna typ:

Roy och Roger: Det ska va gött å leva
Timon och Pumba: Hakuna Matata
Baloo: Va nöjd med allt som livet ger

Ser ni ett mönster? Förutom det faktum att över hälften sjungs av tecknade figurer och resterande av icke-existerande personer i blå arbetskläder med konstig dialekt? Det är låtar som man blir glad av och jag ska bli glad igen. SÅDETSÅ! Är det någon som har något tips på andra låtar (får gärna vara musik som är riktad till personer över 8 år) så hojta till. Som ni ser är det en bra bit kvar till dess jag har fyllt mina 8 GB...

Hjärtedagen

Just det. Jag gillar inte Alla Hjärtans Dag. Konstigt? Men är det inte så att det egentligen är ganska vettigt. En påtvingad dag för kärlek. Hur tråkigt är inte det egentligen? Att smygköra 364 dagar per år för att spara sig till en specifik dag om året som man ska lägga allt krut på. Blir inte resten av året fruktansvärt tråkigt då?

Högtryck!

Melodifestivalen och OS. Om jag kommer vara bänkad framför tv:n den närmaste tiden? Svar ja! Och med André Pops i OS-studion är det svårt att misslyckas. Måste säga att jag diggar honom. Som en vuxen Sune till utseendet och med kunskap om det mesta. Och som vi alla vet: kunskap är makt. Eller i alla fall väldigt imponerande...

En vanlig morgon

Vi ses varje morgon. Ganska tidigt oftast. Vissa kommer i tid, andra kommer jäktandes med svettpärlor i pannan. Barn till dagis, frukost i bilen, parkeringskrig, pulsa i snön och låsa fast cykeln med iskalla fingrar. Ner för trappan - inte halka, mot rulltrappan. Möter städaren som har den omöjliga uppgiften att hålla någotsånär rent med sandad och saltad snö som gör allt till en brungrå sörja. Förstår inte hur han orkar. Ler ett försiktigt leende som besvaras lika glatt som alltid.

Kommer sakta upp för trappan, står som vanligt still i rulltrappan. Varför gå när man kan vila en sekund? Blickar mot TV:n som annonserar om förseningar - som vanligt. Greppar en Metro, går genom spärren och bestämmer mig för att inte stå och trängas med alla inomhus. Är som vanligt överhettad efter 15 minuters effektiv snöpulsning och väljer att svalka mig utomhus istället.

Funderar över varför det är kvinna som ropar ut tågen mot Stockholm Central (och Märsta!) medan det är en man som gör det mot Södertälje. Kommer inte fram till något vettigt denna morgon, är för trött.

"Tåget ankommer om 2 minuter" och långt därborta kan man se lysena närma sig. Perrongen fylls snabbt av människor som rör sig motvilligt ut i kylan för att markera en plats för att så snabbt som möjligt ta sig på tåget och förhoppningsvis hinna med att få en sittplats. Men då gäller det att vara vaksam, bevaka sin plats och inte låta någon ta sig förbi. Gör man det försvinner också med all säkerhet enda chansen till sittplats till centralen. Så man ställer sig så långt fram man kan och har man tur stannar tåget så att dörrarna hamnar precis där man står. Då är det en bra dag. Och sen gäller det att vara snabb på och därefter klistra på ett ursäktande leende när man måste tränga sig förbi fyra sittande personer som promt sitter kvar istället för att hoppa i ett snäpp och underlätta för alla. Men man får sittplats och då är ett ursäktande leende inte mkt i betalning. Sjunker ner i sätet, blickar ut genom fönstret men möts av min egen spegelbild eftersom det fortfarande är mörkt ute. Ännu en dag ligger framför en och imorgon bitti väntar samma morgonprocedur som alltid. Vi ses ju varje morgon. Ganska tidigt oftast. Vissa kommer i tid, andra kommer jäktandes med svettpärlor i pannan... Vi är rutinerade pendeltågsåkare.

Tidig fredagsmorgon

10 minusgrader. Klockan är 06.20 och jag undrar själv vad jag gör uppe och framför allt vad jag gör utomhus (har sin rimliga förklaring i att jag ska åka till jobbet). Burrar ner ansiktet så långt jag kan i min överdimensionerade halsduk och försöker att tänka på varma platser för att minska rysningarna av kylan.

Ser en person närma sig en bit bort på vägen. Tycker synd om honom/henne som också tvingats ut i mökret och kylan. Men så ser jag att personen ifråga närmar sig ganska snabbt. Tänker kanske att det är jag som går väldigt långsamt.

Det är inte jag som går långsamt. Det är han som springer. Springer! Kl. 06.20 en fredagmorgon i snömodd och flertalet minusgrader. Jag blir inte imponerad som man kanske skulle kunna tro. Snarare känner jag avsky (lite väl starkt kanske, men ändock). Ska det verkligen vara nödvändigt? Så tidigt? Och när det är så kallt? Min duktighetskänsla av att över huvud taget ha gått upp är plötsligt som bortblåst och fredagskänslan långt, långt borta...

Nu har det alltså hänt

Det jag så länge fruktat, det jag har känt på mig att det ska hända, har nu också hänt. En magkänsla som (tyvärr) visade sig vara sann och som uppdagas i dagens aftonbladet.se

Den norska Gina Tricot-modellen är nu förevigt borta. Bytt och kommer aldrig mer igen. "Gammalt" norskt har bytts mot ungt brasilianskt. Kan någon snälla tala om HUR vi ska kunna gå vidare? Hur vi ska få våra liv att rulla på som vanligt trots denna historiska förändring. Jag känner mig skräckslagen och handlingsförlamad och vill inte gå vidare, vill inte släppa taget. Hjälp!

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article6490237.ab

Löfte

Jag lovar, dyrt och heligt, på min mammas död (gud förbjude!) och allt sånt där, att jag ska sluta använda uttrycket "hej och hå". Framför allt i samband med att jag reser mig upp/sätter mig ner och säger det lite mer utdraget: "ååååh hej och håååå", som en enda lång suck. Det känns fel varje gång jag säger det men ändå kan jag inte sluta. Men nu ska 50-talet få tillbaka sitt uttryck och jag ska försöka ta tag i min ungdom. Heja mig!

När man har en dålig dag...

...när man har en dålig dag tenderar man att se allt som sker som fruktansvärt/hemskt/åt helvete(!)/jättejobbigt. Även fast det egentligen inte är det. Men just då är det det. Så jobbigt att det får den klassiska bägaren att rinna över. Man blir med andra ord arg, kanske till och med jättearg.

Det är inte ofta (läs nästan aldrig) jag blir arg, än mer sällan jättearg. Men igår blev jag det. Det började med att det strulade att spela in låtar på Friskis. Ingen katastrof men lite smått irriterande. Inte arg ännu men bägaren har börjat att fyllas. På vägen hem beter sig bilen konstigt och jag är tvungen att stanna till, gå ut i kylan och där kan jag mycket bittert konstatera att det är ont om luft i höger bakdäck. Mycket ont om luft. Och eftersom jag är relativt okunnig på området tar jag ut mitt wildcard och ringer pappa. Pappa är en klok man och säger åt mig att åka till närmaste mack och fylla på luft (anmärkningsvärt att jag inte kunde komma på detta själv...).

Tar mig bort till OK/Q8 och börjar ett febrilt letande efter tryckluften. Och eftersom jag är tjej på en bensinmack letar jag lite extra länge för att få någon typ av hånfull kommentar om detta. Ogillar att inte klara mig själv men jag hittar inte den där attans tryckluften och tvingas gå in och fråga. Bägaren fylls på ytterligare. Väl inne i butiken får jag i alla fall hjälp av en mycket trevlig man som snällt förklarade läget för mig. På grund av rådande vintertid, Arktisvindar och allt vad det heter, förvarar de tryckluften inne och inte på sin vanliga plats. Det känns lite bättre nu när jag 1). fått reda på att jag trots allt letade på rätt plats för normala väderförhållanden och 2). mannen dumförklarar mig inte på något sätt när jag frågar om han kan hjälpa mig.

Går ut i kylan igen och väntar på att tryckluften ska fyllas på (säger man så?!) och fryser nästan fingrarna av mig när jag måste trycka dit fälgsidan som nästan lossnat för att kunna skruva av ventilkorken. Går bort till tryckluftsmackapären igen och bestämmer mig för att nu får det vara nog på laddandet men väl vid bilen inser jag att jag nog var lite snabb. Nu är bägaren fruktansvärt nära att rinna över men vem kommer då om inte bensinmacks-mannen. Som en räddande ängel står han där och erbjuder mig hjälp. Tacka Gud för de som hjälper oss okunniga och förvirrade! Jag åker in i garaget och han fyller på däcket och jag kan lite gladare åka hemåt med en halvfull bägare.

En bilresa hem från Huddingevägen skulle i normala fall inte innebär särskilt mycket men med fingrar så kalla att man nästan kunde bryta fylldes bägaren snabbt på av alla idiotiska bilförare. Självklart är jag själv inte en idiot. Nej absolut inte, jag är Gud och alla andra fick sina körkort i flingpaketen. Så är det bara. Inga blinkers dit, inget väjande hit och tvärnitar för att förhindra olyckor var det jag fick uppleva påvägen hem. Normalt sätt kanske jag skulle blivit lite irriterad, skakat överseende med huvudet men åkt vidare. Nu var jag redan irriterad vilket med andra ord betydde att jag blev arg. Jättearg. Och när man som jag nästan aldrig är arg vet jag aldrig riktigt hur jag ska hantera alla dessa känslor som väller upp inom mig. Löste detta genom att dricka ett glas rött vin, kolla på På Spåret och Let's Dance samt genom att äta popcorn. Det funkade bra och jag kan glatt meddela att jag idag är helt återställd från gårdagens aggressioner.

Konstaterande

Man vet att man inte borde gå upp så tidigt när inte ens Nyhetsmorgon har börjat. Då är det banne mig för tidigt!

2010

Nytt år och nya möjligheter, eller vad är det man brukar säga? Men det kan väl inte vara så att bara för att det är nytt år, när vi byter datum från 31 december till 1 januari, så kommer möjligheterna flygande till oss, utan att vi behöver lyfta ett finger? Att jobberbjudanden med superbetalt, shopping till halva priset och allmänt grymma upplevelser helt plötsligt finns överallt? Lite för bra för att vara sant eller hur?

De flesta av oss förstår nog att det är vi själva som måste skapa dessa nya möjligheter, vi måste själva se till att de kommer till oss. Det behöver vi ju egentligen inget nytt år för att göra. Men det är som att så fort Jan Malmsjö skrikit klart på Skansen vid tolvslaget så får vi en hård spark i baken att faktiskt ta oss i kragen och göra något. Folk skriver nyårslöften, seriösa, oseriösa men gemensamt är att flesta inte kommer uppfyllas över huvud taget eller så är de brutna innan februari är slut. Det är lite synd tycker jag. För även om jag allmänt sett tycker att just nyårslöften är fruktansvärt överskattat så är det trots det vissa behöver för att bryta ett mönster. Problemet är bara att man siktar så högt (10 kilo minus innan Alla Hjärtans Dag - yesyesyes!). När man sedan inte når upp till sina mål blir man så besviken att man lägger ner helt, för resten av året. Många gånger för att börja exakt samma procedur ett år senare, vid nästa nyår.

Nej nyårslöften är helt enkelt inte min grej. Det blir för stort, för mycket måsten. För mycket ångest. Jag tar det hellre som det kommer. Ändrar, gör om, gör rätt. Det är lättare så tycker jag!