Den gamla goda tiden

Tjuvlyssnat.se kan vara den bästa sajten. Perfekt tidsfördriv och man blir dessutom garanterat road (=skrattar högt som en korsning mellan en ond halvgalen Disney-proffessor och en häxa). Människor är otroliga på att snappa upp konversationer. Mycket har vi att tacka mobiltelefonerna för som gör att man sitter och pratar öppet om ditten och datten, om privata och superprivata saker, på tunnelbanan i rusningstrafik. Den annars så svenska pryda stereotypen är som bortblåst så fort vi har en strålningsutsöndrande plastsak tryckt mot örat. Härligt eller skrämmande, jag vet faktiskt inte.

Men för att komma till saken om "den gamla goda tiden" som min rubrik för dagen så vackert heter. Jag läste ett inlägg från ovan nämnda sida som ser ut såhär:

" Hötorget, Stockholm
Två killar ~20 går bredvid varandra och den ena tar upp en gammal mobil ur fickan.
Kille 1: Men ta och skicka in din nya mobil på lagning, den där är så ful!
Kille 2: Det har jag, men den går inte att laga säger de.
Kille 1: Va!? Den var ju nästan helt ny! Var det inte Cissi som förstörde den? Kräv henne på pengar, den kostade ju 1500!
Kille 2: Ja, hon förstörde den, och nej det kan jag inte göra… 2000 kostade den…Kille1: 2000!? Det är fan 4000 tuggummi! Ingen brud är värd så mycket!"

Absolut inte ett av de roligaste inläggen MEN jämförelsen med tuggummin är helt enkelt oslagbar. Jag kommer verkligen ihåg tiden då man jämförde allt med tuggummin. Det var godis som motsvarade 20 tuggummin och kanske till och med en tröja som motsvarade ett par hundra tuggummin. Det roligaste av allt är nästan orimligheten i att man någon gång skulle gå och köpa 200 tuggummin, istället för att köpa den tröja som man behöver. Eller som i det här fallet, 4000 tuggummin. Fick helt enkelt en liten nostalgitripp när jag läste detta!

Vi har gjort det igen!

Konversation söndag 27/9 på promenad från St. Eriksplan till fröken Tidermans lägenhet på Norrtullsgatan. (Kan vi ha varit på Karlbergsgatan kanske?)

Malin: Kolla på den där reklamaffischen med Eva Longoria. Jäklar i gatan vad snygg hon är!
Louise: Njae, jo kanske...
Malin: Och gift sig bra har hon gjort också! Med ett basketproffs tror jag. Eller var det football han spelade...? (varför jag säger det på engelska kan man ju fråga sig)
Louise: Ja soccer!
Malin: Nej alltså amerikansk fotboll. Men det kan också ha varit baseboll. Nej jag vet inte riktigt.
Louise: Ja men baseball och amerikansk fotboll är väl ändå samma sak?
Malin: Du menar inte rugby nu?
Louise: Jo, kan ha varit det jag menade...

(För sanningens skull ska sägas att meningarna har gjorts lite kortare och "snärtigare". Egentligen -pinsamt nog- höll nog konversationen på än längre. Men det ändrar på något sätt inte historiens poäng. Och Louise; jag är ledsen. Det är inte meningen att lägga upp sånna här konversationer där du (och jag med för den delen!) säger s.k. "mindre smarta" saker. Men det är bara så förbannat roligt! Nästa gång blir det en konversation om indifferenskurvor istället :) )

För er nyfikna: Hennes man, Tony Parker, är basketproffs. Så nu kan vi alla sova gott inatt också!

Dagens glädjefaktorer

1. Louise sätter ribban för dagen när hon har med sig kaffe och färska bullar. Kan det bli en mkt bättre start på dagen?
2. Jag hade rätt och Louise hade fel om att skicka/inte skicka sms. (Ja jag blir löjligt glad av att ha rätt, även om det bara gäller obefintliga saker som sms)
3. Såg en reklamskylt för någon ny hudkräm från Dove med en modell som faktiskt såg ut som en riktig människa. Definitionen av riktigt människa i det är fallet är att när hon satt ner veckade sig magen istället för att bukta inåt. Ni vet så som 9/10 faktiskt ser ut när man sitter ner.
4. Jag köpte 2 ansiktskrämer till priset av 1.
5. Har lovat mig själv att försöka se på livet som om allt har en mening. Hittills har det gått super!
6. Kan nu med ett stolt pluggishjärta säga att jag läst ut kursens huvudbok. Tänker faktiskt sträcka mig så långt att jag skriver: Gud vad jag är bra!
7. Ser fram mot andra dagen i rad då det vankas myskväll i soffan. Tyvärr utan Skavlan & co. som var helt fantastiska igår. Och skulle någon lägga fram förslaget om att norska skulle bli det nästa världsspråket skulle jag inte vara sen att lägga min röst för det är verkligen fantastiskt charmigt. Den stora frågan är om det överhuvudtaget går att låta arg på norska? (I och med att det var dagens stora fråga så kan ni också förstå att det inte har hänt så mkt övrigt spännande i mitt liv)

Trevlig kväll!

Geografilektion för de mindre begåvade

"Jag ser Sverige som ett land!"

- Maria Montazami, svensk Hollywoodfru.

Dagens citat

"Nä asså jag kommer bara vara mig själv. Trevlig och så." Och på bred dialekt ska tilläggas.

Thomas 22 år om att träffa Helenas äldsta son, Joakim, 17 år. Smart snubbe den där.
Från progammet Ensam mamma söker om det var någon som undrade!

Konversation från fotbollskväll med 2 blondiner

Under matchen Inter-Barcelona häromkvällen:

Malin: "Där är han Schneider du pratade om..." (Tystnar och funderar ett tag och sörplar lite på det gröna teét och knaprar på en jordnötskaka som är kvällens tilltugg till fotbollen) "Wesley Schneider, Wesley... Han kan inte vara från Storbritannien då?"
Louise: "Njae... Han brukar i alla fall spela i holländska lag, som holländska landslaget och så..."
Malin: "Ja då är han nog från Holland"

Eh ja. Vad ska man säga egentligen?!

Med facit i hand...

...så var nog gårdagen inte min lyckodag. Lyckades nämligen med bedriften att ta med fel minidisc (teknisk utveckling är överskattat!) till Friskis och insåg inte detta förrän 3 minuter innan passet skulle börja. Smart? Nej inte det minsta. Har nämligen inte kört mitt gamla pass sedan i slutet av maj och var snabbt tvungen att lyssna igenom vad jag hade för låtar. Efter en snabb överläggning med mig själv (tänk inre konversation i huvudet á la J.D i Scrubs) bestämde jag mig för att bita ihop istället för att bryta ihop och måste säga att det gick ganska bra. Hälften blev improviserat och total stundtals rådde total förvirring men eftersom jag har sjukt bra motionärer så skrattade de bara. Och oavsett om mina motionärer skrattade med mig eller åt mig så skrattade de åtminstone. Man får se det för det lilla!

Men jag börjar allvarligt fundera på om denna typ av förvirring är normalt för min ålder eller om det är ytterligare är en punkt jag borde lägga till på min "jag-verkar-äldre-än-vad-jag-faktiskt-är-lista". Ska fundera på det.

Och nej jag köpte faktiskt ingen lott. Kanske skulle det varit den verkliga värdemätaren på om det var min lyckodag eller inte. Men nu gjorde jag inte det utan nöjde mig istället med att se Inter-Barcelona tillsammans med Louise. Det det är minsann inte fy skam det heller!

Balett och vänner är allt man behöver, eller?

Eftersom jag är som jag är har jag min i-pod fylld med musik som spretar åt all världens håll, däribland min gamla goda Carola-skiva. (För att vara ärlig är det till och med en dubbelskiva...) Hur som helst tog jag mig tid att lyssna på texten i en av låtarna, "The girl who had everything", där, enligt Carola på sent 80tal/tidigt 90tal definerade "Everything" som: "She had friends and she had ballet". Hon vet då vad som betyder något här i livet, den där Carola!

Lyckodag?!

Lyckades med bedriften att äta en hel portion köttfärssås och spaghetti UTAN att spilla. För att utmana ödet lite extra hade jag till och med tallriken i knät för att få den optimala sittställningen i soffan samtidigt som jag kollade på TV. Och just det, jag hade en vit klänning på mig också... Borde jag se detta som något slags tecken från ovan att detta är min lyckodag? Kanske ska jag faktiskt ta och köpa mig en Trisslott. För vem vet, plötsligt kan det ju hända!

Observerat på damtoaletten...

...när man går in på en damtoa och locket är uppfällt, inklusive toaringen, hur ska man tolka det?

Javisst, det kanske är någon som har städat toaletten och glömt fälla ner sittapparaten. Men om man möter personen ifråga preciiiiis utanför dörren. När man ser att den som går ut faktiskt är en kvinna, vad har då hänt därinne? Eller är jag naiv. Har könsbyten blivit vanligare än vad jag i mitt vanliga lilla Svensson-liv förstått, eller kanske vill förstå?

Eller är det så att människors, i det här fallet tjejers/kvinnors bacillskräck har tagit oss till den nivån att vi numer står upp och kissar? (För risken att kissa på kanten är ju knappast mindre om vi också ska stå upp...)

Eller är det kanske så att jag faktiskt funderar för mycket. Ja, jag vet inte jag. Konstigt tycker jag nog ändå att det är.

Lycka är trendigt!

I en artikel i DN Söndag idag kunde man läsa att lycka nu är trendigt. Fantastiskt eller hur? För annars kan vi ju inte gå runt och vara lyckliga. Om det inte är trendigt. Det här med att vara lycklig och glad för att man bara är det funkar tydligen inte. Man måste invänta en trendvåg först. Så passa för guds skull på nu, man vet ju inte när det blir otrendigt igen. För att bryta mot trender går ju inte heller. Jag menar, tänk att gå mot strömmen och le när man ska vara sur. Att inte titta surt på personen i sätet brevid sig på 7.20-tåget mot stan en regnig tisdag, utan kanske le när man sätter sig OCH går därifrån. Att le ett ursäktande leende när man råkar trampa någon på tån. Hur skulle det se ut egentligen? Skulle vi verkligen överleva ett sådant trendbrott? Det kanske är så att det faktiskt är värt att testa och se. För jag lovar, det är varken särskilt farligt eller läskigt.

Anledningen till att vara med farmor och farfar enligt liten kille på TV4-nyheterna...

...såg just ett inslag på TV4:s lokalnyheter om en speciell dag för far- och morföräldrar och deras barnbarn. I inslaget frågade de en liten kille vilken som var den bästa anledningen till att umgås med farmor och farfar och svaret var: "för att farfar brukar ge mig kakor". När reporten sedan frågade vad som var så bra med farmor svarade denna (mycket kloka) lilla kille: "Hon brukar baka blåbärspaj ibland". Han har minsann förstått sig på livets goda. Och vid sådan ung ålder. Imponerande!

Kalkylerad ålder?

- Jag längtade (nästan) ihjäl mig till skolan skulle börja igen efter sommarlovet.
- Jag ser fram mot fredagsfikat på jobbet. Det är också jag som bakar till fredagsfikat på jobbet...
- Jag älskar hemmakvällar.
- Jag tycker om rött vin. På riktigt.
- Jag funderar, helt allvarligt, på att köpa en uppsättning uppslagsverk (DN har nämligen ett erbjudande om A-Ö för endast 1500 kronor. Hur skulle man skulle kunna motstå ett sådant fantastiskt erbjudande?)
- Jag slutar aldrig förvånas över unga människors, dvs. i min ålder, ouppfostrade och oförskämda beteende.
- Jag tycker att Så Ska Det Låta är toppenprogram och tycker det är synd att det endast går under våren. Digiloo under hösten är visserligen bra men det är något med det där blanka golvet i Så Ska Det Låta-studion...
- Jag skrattar åt särskrivningar och andra grammatiska fel.
- Jag önskar att jag skulle ha kunskap nog att lösa Melodikrysset själv. Nu får jag nöja mig med att lösa det tillsammans med mormor och morfar när de är på besök.
- Jag betalar mina räkningar så fort jag får dem och inte på förfallodatumet.
- Jag har sorterat mina kvitton (jag sparar 90 % av mina kvitton) under kategorierna: Skor/Kläder/Elektronik/Smycken/Övrigt.
- Jag tycker om långa promenader. Ja, skogspromenader också!
- Jag planerar att börja spela på Lotto. Självklart med en stående rad. Annars blir det lite för avancerat för mig.
- Jag tycker det är roligt att städa. Nåja. Jag tycker det är roligt att sortera åtminstone. (Observera också att jag nyss använde ordet nåja...)
- Jag anser att småkakor kan vara bland det bästa som finns.
- Jag tar gärna de extra sekundrarna som ges och stannar när gubben är röd och alla andra hastar över vid Stockholms alla övergångsställen.
- Jag tar varje chans jag har att ha bekväma kläder på mig. Tacka Han där uppe för leggings och over-sizetröjorna.

Vad tror ni min kalkylerade ålder är om man lägger ihop alla dessa tillkänngivanden. 72 år kanske? I vilket fall som helst så trivs jag trots allt ganska bra med det. Det är liksom jag. Men även om jag ibland beter mig som 72 så kan jag fortfarande bli barnsligt glad för kokosbollar och att spräcka isen på höstens första frusna vattenpölar. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen, att vara lagom, att ha kvar fötterna på jorden samtidigt som man vågar ta ett litet skutt uppåt ibland. Min förhoppning är att jag vid 30 (riktig ålder, inte kalkylerad) fortfarande är på samma sätt. Time will tell och framtiden ligger för mina fötter. Juste, jag är förbannat bra på att använda klyschor också!