Idag var en god dag!

Idag gjorde jag en god gärning. Eller ja, kanske inte nämnvärt god men iallafall. Ni vet när människor kommer fram till er på stan med ett papper i handen och pennan i den andra samtidigt som de smajlar stort och frågor om man har tid en stund? Idag sa jag "ja" istället för "nej".

Varför denna plötsliga ändring? Vet inte. Alternativ 1: Uttråkad. Alternativ 2: Jag ville vara snäll mot mannen som innan han frågade mig hade fått tre raka nej. (Rätt svar? Alternativ 2.) Jag är nämligen född med samvete för minst halva världen och då blir det såhär. Så jag fyllde snällt i formuläret och lämnade det, med ett lättare hjärta, till mannen och gick glatt av tunnelbanan. Det är nästan löjligt hur lätt det att göra mig glad.

TV for dummies!

När man är sjuk får man helt plötsligt en ny vardag. TV-vardagen. Eller jag får i alla fall. I normala fall tittar jag nämligen inte alls mkt på TV eftersom det dels går så mkt skit, dels för att jag har så mkt annat (roligare) att göra. Men när man är sjuk finns det inte så himla mycket annat göra. Att läsa är på gräns till ansträngande och vi ska inte ens tala om att plugga. Så då står dumburken där som en räddande ängel för att få dagarna att gå åtminstone liiite fortare (för fy sjutton va trist det är att vara sjuk!)

Jag tittar numer - och är nästintill expert på - program som Tyra Banks Show, Biggest Loser, Extreme Home Makeover, Project Runway och TopModel. Och det värst är: ju mer man tittar desto mer vill man se. Det är som en drog! Så om ni vill mig ngt nu under sjukperioden - ring för guds skull i reklampausen!

Skriva

Jag tycker om att skriva. Det är kul. Framförallt de dagar då fingrarna flyger fram över tangenterna utan att man egentligen behöver tänka på vad man skriver. Då känner man sig fri. De dagar det inte känns så vill jag inte skriva, framför allt inte sådant som andra ska läsa. Eftersom jag är en prestationsmänniska vill jag ju självklart inte "visa upp" sämre saker än det jag egentligen kan, så därför skriver jag inte. Dumt egentligen. Det är ju faktiskt genom att kunna jämföra mindre bra med bra som vi kan se utveckling och nyanser i människors liv. För allt är inte uppåt hela tiden. Det vore ju sjukt. Var skulle vi då sluta? Och hur skulle vi då kunna lära oss att bearbeta de mer negativa stunder som vi alla, någon gång - mer eller mindre, kommer att drabbas av? Det skulle vi inte.

Så varför är vi så rädda att visa oss svaga? Att våga säga att DENNA DAGEN ÄR SKIT när vi tycker det. Istället svarar man alltid att "jo tack det är bara fint". Vi kan möjligtvis sträcka oss till att säga att "det är bra, lite trött kanske", men det är sällan vi vågar erkänna mer än så. Självklart ska man inte spy ut sina känslor till var och varannan man träffar (undvik främlingar på tåget - det kan leda till ganska olustiga situationer) men varför inte våga säga lite mer till de som står oss närmast?

Och precis som vi ska våga säga att vi mår dåligt - måste vi också komma ihåg att sätta ord på sånt som får oss att må bra. För precis på samma sätt som många är dåliga på att berätta om dåliga dagar, är minst lika många dåliga på att berätta om sina bra dagar. För att det kan liksom sticka lite i folks ögon om man mår bra - för bra. "Ve och fasa, hon där borta sa precis att hon mår helt fantastiskt bra idag. Hur vågar hon?" Det värst är att det finns säkert de som skulle reagera så, men då är det faktiskt deras problem. Inte ditt. Kan man inte glädjas åt/med andra, ja då kommer man heller aldrig kunna glädjas på riktigt. Let's face the fact; vi kommer aldrig ha bra dagar enbart genom oss själva så varför inte ta hjälp av andras bra dagar de dagar vi själva inte mår så bra? Det vore vackert tycker jag.

Så, summan av kardemumman är att jag nu verkligen ska försöka att skriva - även fast jag har dåliga dagar. Hoppas på det iallafall.