Idyllisk vinterpromenad. Eller?

Vinterpromenad. Kyla. Vit luft omkring mig när jag andas. Iskall näsa som aldrig riktigt blir varm hur länge jag än går. Idylliskt landskap, det är vitt, fluffigt. Det ser mjukt ut och jag känner lust att kasta mig i snön handlöst. Men jag låter bli, fortsätter att gå och vet att snön knarrar under skorna, även om jag inte hör det eftersom jag har musik i öronen. Borde egentligen ta ur hörlurarna - njuta av stunden, av tystnaden. Men jag fortsätter. Det får bli nästa promenad, för det blir fler. Fler promenader som ger blossande röda kinder när man väl kommer in i värmen.

Fortsätter gå. Försöker andas så att det ska bli rökringar, det går mindre bra. Ger upp och försvinner iväg i tankarna igen. Men så bryts plötsligt idyllen av ilsket blinkande ljus och ljud som tränger igenom, trots superhörlurar som normalt sett stänger ute de flesta ljud. Men inte nu. Det är för högt. Det är som att bli väckt mitt i natten, att någon plötsligt tänder lamporna och tvingar en att titta, fast det inte går, det är för ljust, för smärtsamt. Lite på samma sätt är det nu, när brandbilarna åker förbi, tätt följd av en ambulans. Man vaknar upp. Ljuset sticker i ögonen och det går inte längre att njuta av kylan. Den kryper under jackan som nyss kändes på gräns till för varm, kryper närmare hjärtat och kylan tränger in. För de där blåa ljusen betyder så mycket mer nu än vad de gjorde när man var mindre. Nu vet man de möjliga konsekvenserna, allt det hemska som brukar följa av de tutande bilarna som man tyckte var så spännande när man var mindre.

Jag skakar lite på huvudet, som för att skaka av mig obehagskänslorna. Det går sådär, men jag fortsätter att gå och sänder en tanke till den eller de som bilarna var på väg till, hoppas att det går bra. Ökar takten för att få upp värmen igen, snart så. Så småningom försvinner obehagskänslorna iväg, jag är åter i mina egna tankar och ser det idylliska vinterlandskapet kring mig. Livet fortsätter som vanligt, för mig och förhoppningsvis för de andra också...

Nästa fredag är planerad

Från någon bok som lägger fram fördelarna med att vara hemma själv en fredagkväll (snott från Louise blogg: http://www.enrattaatminarm.blogg.se/ - namnet får hon förklara själv, om hon kan vill säga)

- Det är ingen som tittar snett på dig när du släpper ner en godisgubbe i ett glas och skriker "hjälp rädda mig!" för att sen släppa ner en godisfisk och nynna temat ur hajen.

Helt plötsligt blir jag onekligen förbaskat sugen på att vara hemma själv (frågan är om det måste vara en fredag?) och testa detta. Jag känner själv att mina känslor är lite konstiga samtidigt som nyfikenheten att se den stackars godisgubben kämpa för sitt liv är för stor för att jag ska kunna motstå att testa detta. Vad jag gör nästa fredag är med andra ord givet!

(Tänkte också på om detta är ett av de starkaste argumenten som läggs fram i boken för att vara hemma själv. Känner liksom att det kan bli lite tråkigt i längden att släppa ner godisgubbe efter godisgubbe i ett glas. Jag menar, slutet är ju alltför givet, spänningsmomentet kommer försvinna och med det syftet. Döda godisgubbar vareviga fredag - inte kul!)

Att anpassa sig till rådande förhållanden

Imorse påväg till tåget så jag en man som verkligen fattat galoppen om hur man ska ta sig fram när det är såhär mycket snö. När alla andra halkar fram i snön med för kalla skor som läcker in (jag vet, jag får skylla mig själv) så tog han helt enkelt fram skidorna och stakade till jobbet. Starkt jobbat säger jag. Undrar vad han hade för valla?

Vinterlandskap

Idag när jag gick (läs pulsade i snö) hem från tåget såg jag de fantastiska snöhögar som blir från plogbilarna. Sen såg jag barn. Och pulkor. Efter det ville jag vara 10 år igen. Måste nog ta och träffa min kära kusin snart så jag får en ursäkt att åka pulka.

Ett annat, kanske ännu starkare, vinterminne jag har är från Falun. När man åkte med mormor på sparken ner till parken och fikade. Hennes fantastiskt goda bullar smakade nog aldrig så bra som då. (Observera mössan på bilden. Undrar var den har tagit vägen?)

Ett brutalt uppvaknande

Jag har tydligen missat kladdkakans dag och jag kan inte sluta att fråga mig själv: Hur kunde detta hända?!

Ingen ska känna sig träffad. Tolka inte. Läs bara.

Besvikelse. Att vara arg. Vissa pratar till och med om hat. Men att vara besviken är nog ändå värst, eller framför allt att göra någon besviken är nog ändå värst. Självklart har alla olika sätt att hantera känslor men för mig är det ändå så - att besvikelse är värst.

Man kan också vara olika besviken, det finns en egen skala för besvikenhet hos mig. Beroende på vad personen ifråga har gjort. Något som ökar besvikelsen är hur många gånger en person har gjort något. Ju fler gånger, desto högre upp på listan.

Besvikelse för mig är när man missbrukar någons förtroende. När man tar någon för givet. När man tar någons godhet för givet. Vi alla gör ju fel, vi har våra brister och det är okej att göra fel, det är inte det jag menar. Herregud jag är ju inte mer än människa själv! Men det är när man upprepar sina fel, när man inte bryr sig om sina brister för att man vet att någon annan tar hand om följderna - ja då blir jag besviken.

Jag blir också besviken på de som är för fega för att säga vad som är fel. När man är så stolt att man inte ens öppnar sig för sina nära, berättar, gör sig sårbar, skapar band - växer upp. Bjuda på sig själv, inte enbart göra saker för sin egen vinning och att göra något, som låter så lätt men tydligen inte är det, skilja mellan rätt och fel.
Att växa upp är också en klurig sak. En sak som minst av allt har att göra med ens faktiska ålder, något som man ironiskt nog har förstått ju äldre man har blivit. Det handlar om mognad. Man är inte äldre än man känner sig, är inte äldre än man beter sig. Man tänker konsekvens innan man tänker handling, utan att för den sakens skull tappa känslan för spontanitet. Man tar ansvar för de konsekvenser som eventuellt uppstår på vägen (vi är ju som sagt bara människor) och man anstränger sig till sitt yttersta för att inte missbruka folks förtroende, att inte göra de som betyder något besvikna.

Först då man förstått den gyllene regeln om att ge och ta, dess balans och dess tendens att lätt tippa över åt än det ena, än det andra hållet, först när man förstått vikten av att ligga långt ner på besvikenhetsskalan, ja först då kan man med (min) tillåtelse få kalla sig vuxen.

Tågkonversation och nostalgitripp tillbaka till barndomen

Konversation mellan två tjejer ca 10-12 år på tåget:
Tjej 1: "Snälla kan inte du slänga den här tomma flaskan åt mig?"
Tjej 2: "Nää... Varför då? Jag orkar inte!"
Tjej 1: "Jo, men kom igen! Snälla, snälla, snälla?!"
Tjej 2: "Okej då. Men bara om du lovar att aldrig svika mig och att alltid vara min bästis!"
Tjej 1: "Visst, det lovar jag."
Tjej 2: "Bra", tar med sig flaskan och går och slänger den.

Okej, inte haha-konversation direkt men det som slog mig var hur olika frågor de hade till varandra. Slänga flaska vs. vänskap för alltid. Väger inte riktigt jämt där tycker jag. Men å andra sidan kan jag sakna tiden när man satte den här typen av "ultimatum" mot varandra. Det var också samma tidpunkt när man spontanskuttade när man var glad, när man bytte kompishjärta med varandra och samlade på pogs den ena veckan och kulor veckan efter. Det var tider det!

Snö!

Snöyra, eller ja, knappt 0,5 cm snö men ändå! Lite snö idag och mkt mer ska komma. Säger de i alla fall. De där vädermänniskorna är lite luriga i och för sig. Men jag väljer att tro på dem, det är ju trots allt jul och allt sånt. Det blir nog en bra jul det här trots allt. Det ska det bara bli!

Lista

Bra just nu:
- Jullov
- Ögonöppnare
- Lussebullar
- Kyla
- Snö
- Agnes & Måns i All I Want For Christmas. Rysningar.
(... egentligen allt som har med julen att göra)
- Alex Schulmans blogg.
- Bara 2 månader till Melodifestivalen. Go tonartshöjningar, go!
- Värsta månaderna på hela året avklarade. Nu kan det BARA bli bättre (och ljusare...)
- Positivitet

Det där lilla extra

Det är ofta väldigt små detaljer som får något att gå från dåligt till okej, okej till bra och bra till fantastiskt. Det är ofta utan någon egentlig extra ansträngning från den som gör det men likväl otroligt uppskattat av den som tar emot det.

För mig är det en självklarhet att göra många av de här saker, det är helt enkelt vett och etikett (tack mamma och pappa för grym barnuppfostran!). Men för väldigt många andra, skrämmande många andra, verkar det inte vara det. Och det märker man på två sätt. För det första så gör de gör inte de här "självklara" sakerna, ex. håller upp dörren, låter äldre sitta på tåget etc. För det andra blir de överraskande glada om det är någon som gör det för dem.

Min taxichaufför hem från stan i fredags (efter en, som alltid, lyckad julfest med jobbet) är ett lysande exempel på att göra något extra. Han bjöd på choklad när jag kom fram och skulle betala. Ett Marabou-hjärta. Sånt gör mig så glad. Istället för en vanlig taxiresa blev det helt plötsligt en grymt bra taxiresa. Att jag sedan är ett levande chokladmonster gjorde ju bjudningen än mer lyckad. Men ändå. Tack du okända taxichaufför!

Gilla julen

GILLA JULEN står det med stora bokstäver runtomkring på IKEA. Som en befallning. Men en ganska bra befallning tycker jag.

Spindelmannen?

I fredags natt när jag kom med sista tåget från stan hem till härliga hooden såg jag Spindelmannen. Helt övertygad. Sprang över bilparkeringen i Stuvsta mot planket till järnvägsspåret. Och svisch var han mitt på planket och en sekund efter det över planket och borta. Fort som tusan var han borta. Vad tror ni? Spindelmannen känns väl inte helt långt borta? Eller är kombin vin, trötthet och mycket snabb tonårspojke som utförde en mer radikal form av plankning troligare? Jag vet inte svaret, men jag vet vad jag såg. Det räcker för mig.

Noterat från TV-reklamen

Var det bara jag som märkte att förra veckans reklam från Gina Tricot INTE framfördes av den översnygga norskan?! Kan hon ha varit sjuk kanske? Eller ville hon bara inte göra underklädesreklamen? (Men om inte jag missminner mig har hon varit lättklädd förr så det borde inte vara anledningen...)

Skönt i alla fall att hon är tillbaka den här veckan, att allt är som vanligt igen. Fy sjuttsiken för förändringar!

Strategi: må bra!

Förutom kost, träning och allt annat sånt där hitta-dig-själv-tjaffs har jag hittat min väg till lycka (åtminstone tillfälligt). Henrik Zetterberg heter han. Jag vet, det är jättemycket tonårsvarning men - hey, it works! Löjligheten i det hela kompenseras av min nyvunna glädje. Heja mig!

Hört i högtalaren

Idag blev det stopp i tunnelbanan vid Stadion ett tag. Inte länge. Men länge nog för att tunnebanevärden (eller heter det chaufför? Lokförare kanske?) meddelade stoppet i högtalarna. Det skulle ta ca 2-3 minuter. Nemas problemas, inte hade jag någon brådska och dessutom läser jag en fruktansvärt bra bok för tillfället.

Hur som haver. Efter ett par minuters väntan hörde man åter ljud från högtalaren. "Tack" sa han. Inget mer. Och så åkte vi vidare. Jag tyckte det var lite lustigt jag. Tack för vad? Att vi väntade? För vad skulle vi annars gjort? Hm. Men hellre det i och för sig, trevligheter kan man aldrig få för mycket av!

De farliga, rullande sakerna och dess ägare

Vissa gånger kan jag känna att det skulle vara helt rätt med körkort eller någon form av speciellt tillstånd för folk med rullväskor. I alla fall de som promt ska ha det under morgonrusningen. 9 av 10 har nämligen inte fattat att väskorna är 1-1,5 meter bakom dem och därmed har lite längre svängradie. Detta leder till mer eller mindre allvarliga överkörningsförsök av andra gåendes fötter. Något som självklart ägarna till rullväskorna aldrig själva noterar. Det stör mig. Håller jag på att hamna i bitterträsket eller är det någon (typ Louise eller Tina som läser bloggen...) som håller med mig?!

En vanlig lördagkväll på IKEA

Att åka till IKEA en lönehelg är i vissa fall samma sak som att dö en långsam och plågsam död p.g.a. allt folk. Därför tänkte jag att om jag åker dit på kvällen borde det i alla fall vara lite lugnare, säg att det kanske skulle motsvara en lätt huvudvärk om vi nu är inne på smärt-jämförelserna. Det var värre. Migränvarning - minst.

Men, jag gillade det. Min hemlighet? Ingen tid att passa. Det i kombination med min enorma glädje för IKEA:s julsaker gjorde att jag var en av de få som gick runt och log där tidigare ikväll. Jag blev påkörd av vagnar, påsprungen av barn och stundtals runtskyfflad som en vante (kanske p.g.a. min storlek?!) och ändå så log jag. Dock inte ett sånt där galet leende som uppstår precis innan man kokar över, utan ett fridfullt leende. För jag trivdes. Jag strosade, kikade, funderade, la grejer i den gula jättepåsen, strosade vidare, la ur grejer ur den gula jättepåsen som blev full alltför snabbt, strosade vidare, småräknade i huvudet och försökte gissa vad det skulle gå på (252 kronor), funderade på om jag skulle köpa korv även fast jag skulle äta middag direkt efter (nej, kön var för lång), hamnde självklart i fel kö, tittade på söta lekande barn mitt i allt inferno och smyglyssnade på vad folk pratade om i kön runtomkring mig. Jag ägnade mig med andra ord åt en av mina favoritsysslor, observerande. Synd att man inte kan jobba med det. Jag skulle vara grym.

Konsten att analysera för mycket

När något är sådär fruktansvärt gott, då vill man (läs jag) aldrig sluta äta. Vissa grejer är också så goda att man inte kan tänka sig att lämna en smula av på tallriken. För det skulle vara sånt slöseri. Det är ju SÅ gott.

Vissa gånger uppstår dock problem. Som de gånger när man äter något som smular lite, t.ex. Leilas vit choklad- och blåbärscheesecake. I och med att man äter med sked på en platt tallrik är det svårt att få med sig allting upp på skeden. Och man vill inte gärna peta med fingrarna eftersom man blir så jäkla smulig. Hur gör man då? Man tar helt sonika upp tallriken till munhöjd, skrapar ihop smulorna med skeden och liksom skyfflar in i munnen. Man slipper smuliga fingrar OCH man slipper lämna kalorier kvar på tallriken. Ibland är jag så smart att jag nästan rodnar i min ensamhet.

PS. detta bör endast utföras ensam (eller möjligtvis tillsammans med en icke-dömande person). Gör du det tillsammans med andra, särskilt okända människor, riskerar du att uppfattas som konstig. Ett tips är då att ta en extra bit för att kompensera det du missar när du måste lämna de där sista smulorna. DS.

Kö-funderingar

Att stå i kö kan faktiskt vara ganska intressant. 9 gånger av 10 är det förvisso inte intressant vilket nästan alltid har att göra med att man inte tycker sig ha tid med att stå i kö. Men har man tid kan det, enligt mitt tycke, vara intressant. Som idag till exempel.

Jag befann mig på Åhléns syavdelning (och ha inga höga tankar om mig för det, jag köpte sidenband till min Mimmi Pigg-outfit på lördag. Ja som jag ska ha när jag ska på maskerad, inget annat...) när jag alltså fick möjlighet till kö-observation. För det första stod jag egentligen först i kön men min alltför snälla expedit lät sin mindre trevliga expedit-kollega, gå före henne. Fine by me tänkte jag, eftersom de bara skulle ha 2 varor. Det borde med andra ord inte ta särskilt lång tid. Men tänk så fel man kan ha.

Det visade sig nämligen att paret framför mig var 1). granskare 2). förvirrade och 3). irriterade på varandra. Första punkten visade sig genom att de häftklamrar, som de hade blivit rekommenderade av expediten, granskades ingående. Det lästes, det funderades och det diskuterades. Diskuterandet kan också kopplas till punkt 3 - irritationen, men det återkommer vi till. Efter mycket om och men, samt efter den numer ännu mindre trevliga expeditens garantier om öppet köp, bestämde de sig i alla fall att detta var häftklamrarna med stort H som skulle förgylla deras torsdag. Eller något. Detta leder oss alltså till nästa steg i ett köp, nämligen betalningen. Hon tog upp sitt kort och skulle precis till och dra det när frågan "har du Åhléns-kort" kom och förvirringen bröt ut.

Jo men ett Åhlénskort skulle de nog ha. Plånböcker togs upp och ca 1 decimeter kort började bläddras igenom. (Att ha korten i olika fack verkade inte ha slagit dem utan de körde på kortspelsvarianten istället. Kanske för att skapa lite mer spänning i vardagen, vad vet jag). Korthögen bläddrades igenom en gång och en till. När de påbörjade det tredje varvet började irritationen krypa sig på dem både och han suckade något om hennes slarvighet. Inte rätt drag då hon kontrade med att det nog var han som använde det sist. Ungefär samma nivå som i en sandlåda med andra ord. Den stora skillnaden är dock att detta var VUXNA människor som handlade gardiner, inte barn som åt sandkakor. Något Åhlénskort hittades i vart fall inte och det blev alltså till att göra ett köp utan att få den åtråvärda bonusen (hemska tanke). Hon drog kortet på sidan av betalningsgrunkan (vad heter det?!) vilket visade sig vara fel eftersom hon hade chip på sitt kort. Detta gjorde hennes andre hälft om än mer irriterad. Han var nämligen typen som stog med armen utsträckt och med händerna väldigt nära hennes, som att han ville dra hennes kort och slå hennes kod, ni vet typen som de tror att de vet och kan allt. Ganska ocharmerande egenskap. Ett nytt mindre ordkrig utbröt men till slut var koden slagen och kvittot i påsen.

Och allt det här stod jag vid sidan och granskade lite lagom svenskt. För man vill ju inte stå och stirra, inte väcka uppmärksamhet och stå ut. Istället smälter man in så gott det går mellan gardinstänger och julgardiner, man försöker se ut som man tänker på något annat. Men det gör man inte. Öronen lyssnar så de värker och man tänker: Sådär vill jag inte ha det när jag blir vuxen.

Höstpromenad

Att gå på höstpromenad kan vara ganska rogivande. Detta trots att det småregnar, det blåser och det är grått och trist i största allmänhet. Men man får också chansen att ta på sig stora halsdukar, en mysig mössa och världens kanske smartaste skor; gummistövlarna. Och när jag går där i min "höstpromenadsoutfit" kan jag inte hjälpa att gå på ett sätt som får höstlöven att "yra" omkring mig, ni vet att man liksom sparkar i lövhögarna när man går? Och när vattenpölarna kommer går jag rakt ner i dem - för jag KAN. För mina fötter blir inte blöta. Det gör i alla fall mina höstpromenader lite roligare.

Konsten att gå på musikal

Att gå på musikal är egentligen inga konstigheter. Man kommer dit, överrumplas av skrikande flickor och pojkar som säljer program, ser sig omkring efter en toalett (som inte fanns tillgänglig förrän man visat biljetterna visade det sig), är glad över att vara inne eftersom det är så uschligt väder ute. Och så inser man (läs jag) att alla andra är äldre. Ganska mycket äldre. Sisådär 50 år äldre i runda slängar. Min kära mor var en ungdom i entréhallen och jag, ja jag var som en nyfödd som förvirrat såg mig omkring på alla dessa människor. Och insåg också att detta var ytterligare en punkt att skriva till på listan över varför jag har en ålder oändligt mycket högre än min biologiska.

Iallafall. Eftersom jag trots allt anmält mig till detta helt frivilligt så såg jag naturligtvis fram mot kvällen. Även om vi innan kunnat läsa att det skulle hålla på i dryga 3 timmar. Men 3 timmar med skönsång, roliga dansnummer och en underbart vackert sjungande Helen Sjöholm kan ju aldrig bli fel, eller? Nu var det bara så att Helen Sjöholm var sjuk. Och vi fick visserligen höra skönsång av hennes mycket duktiga ersättare men... Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det var inte riktigt som jag tänkt mig, om jag säger så. Höjdpunkten var definitivt Henrik Dorsins tolkning av språk men eftersom det varade i ca 5 minuter, och pjäsen var dryga 3 timmar. Ja ni fattar. Men för att inte bli alltför bitter över de dyra biljetterna valde jag att se på det hela som allmänbildning istället. Och det kan man definitvt aldrig få för mycket av (vilket jag verkligen fick uppleva på spelkvällen förra veckan. Hängande ... i Babylon?! Hrm.)

Jag lärde mig också att det är lite annorlunda att röra sig bland äldre. Eftersom jag oftast är så mkt kortare än de jag umgås med behöver jag sällan ta hänsyn till att "se mig för" om man säger så. Men med äldre, ja då är det en annan femma. Många är nämligen i min längd eller till och med kortare vilket gjorde att jag helt enkelt backade på en grupp damer. För jag såg dem inte. Detta gjorde att jag kände två saker.
1. Jag blev lite glad eftersom jag trots allt inte var kortast.
2. Jag blev lite rädd eftersom de tittade så argt. Det kan också ha haft att göra med min och min kära mosters fnissattack. Möjligtvis.

Söndagsnöje

Söndagar där man får en gratis extra timme är bra. Speciellt när man inte inser det på en gång utan det kommer som en glad överraskning. Då är det ännu bättre.

Tyvärr inträffar ju detta bara en gång per år men idag var det alltså en sådan söndag. Ett glädjens söndag. Glädjen för de små, nästan obetydliga sakerna(s), söndag. Som att få ställa tillbaka klockan en timme. Kunna läsa DN:s söndagsbilaga lite extra noga. Att se Idolreprisen och avundas dessa lyckliga människor som har fötts med gåvan att kunna sjunga. Att spontanstäda (ja jag är knäpp), rensa ut gammalt skit, hitta roligt gammalt skit och komma på nya projekt. Och att ta en långpromenad i höstmörkret med ny musik (tack Louise!). Utöver detta, också hinna med att plugga - att ligga i fas. Då är det en bra söndag. En förbaskat bra söndag. Synd att inte alla söndagar kunde vara som denna.

Tiden mellan TV-programmen

Jag har funderat lite - igen. På onödiga saker - igen. Denna gång på hur de som gör reklam försöker påverka oss att köpa just deras vara/tjänst. Många gånger sitter man och funderar och förstår inte alls hur de tänkte när de bestämde sig för att ha sjungande tår i reklam för arbetsskor, en osynkad dubbad kvinna som försöker få oss att säga farväl till fläckar eller två tjattrande tonårstjejer som står fnissar samtidigt som de gurglar munskölj. Vissa gånger är det roligt, om än ologiskt. Andra gånger är det inte roligt men fortfarande ologiskt. Det kan också vara så att det är reklam som berör (information kanske är lämpligare ord?) med barnstolar som gapar tomma efter barn som aldrig får besöka en annan plats än sjukhuset i livet. Men det allt detta har gemensamt är att de försöker sälja något till oss och genom reklamen försöker de få oss att förstå att "jo men visst behöver jag faktiskt en ny shiatsu-massagestol".

Häromdagen observerade jag hur Svenska Postkodlotteriet gör för att få oss att köpa lotter för våra sparpengar. Visst trycker de på de höga och många vinsterna (grannyra - hallelulja!) och visst trycker de på att pengarna går till välgörande ändamål. Men det som ändå är det lilla utropstecknet, den lilla sparken i baken vi behöver för att ta oss i kragen och anmäla oss, är den svenska avundsjukan.

"För du vill väl inte sitta lottlös, om grannen vinner?"

De välgörande ändamålen till trots, det är denna mening ("som jag tror" bör väl tilläggas för att det inte ska sticka någon i ögonen) som avgör för väldigt många i valet om att vara med eller inte. Det är en sån liten kommentar på slutet av reklamen att man knappt lägger märke till men jäklar vilken påverkan den har. För tänk själv, grannarna vinner och så sitter du där, med vetskapen om att om du skulle ha köpt en lott, skulle du också varit en vinnare. Men nu är du inte det. För du har ingen lott. Och att enbart unna andra utan att känna avundsjuka, nej si det går inte. Vi vill så gärna, men jag tror att det är medfött - vi kan inte. Iallafall inte när det är så skrattretande enkelt att själv vara med. Sen är det så finurligt uttänkt att man till och med kan dölja argumentet om avundsjukan på den eventuella grannvinsten i att "ja men det är ju trots allt för de välgörande ändamålens skull". De är förbannat smarta de där reklammakarna!

London baby!

Japp nu blir det London mina damer och herrar. (Vet i och för sig inte om min blogg har så många läsare att jag faktiskt kan skriva i pluralform...) Åker ikväll 21.40 och är åter i stan tisdag vi 9-snåret. Hoppas på inte-regn, billig shopping och trevligt sällskap. Och jag känner mig inte det minsta orolig, åtminstone inte för det sistnämnda.

Over and out, nu väntar packningspaus med kaffe och kokosboll. Svårt att tro att någon kan ha en så mkt bättre fredag än min :)

Ps. Jag är riktigt stolt över mig själv och min packning. En halv, ja ni läste rätt, "handbagageväska" är allt jag har. Är det också ett vuxentecken eller ett tecken av något annat slag? Ska fundera på den frågan tillsammans med mitt eftermiddagsfika och eventuellt kanske kommer jag någon gång, om tillfället passar, att återkomma till saken. Antagligen inte. Ds.

Den gamla goda tiden

Tjuvlyssnat.se kan vara den bästa sajten. Perfekt tidsfördriv och man blir dessutom garanterat road (=skrattar högt som en korsning mellan en ond halvgalen Disney-proffessor och en häxa). Människor är otroliga på att snappa upp konversationer. Mycket har vi att tacka mobiltelefonerna för som gör att man sitter och pratar öppet om ditten och datten, om privata och superprivata saker, på tunnelbanan i rusningstrafik. Den annars så svenska pryda stereotypen är som bortblåst så fort vi har en strålningsutsöndrande plastsak tryckt mot örat. Härligt eller skrämmande, jag vet faktiskt inte.

Men för att komma till saken om "den gamla goda tiden" som min rubrik för dagen så vackert heter. Jag läste ett inlägg från ovan nämnda sida som ser ut såhär:

" Hötorget, Stockholm
Två killar ~20 går bredvid varandra och den ena tar upp en gammal mobil ur fickan.
Kille 1: Men ta och skicka in din nya mobil på lagning, den där är så ful!
Kille 2: Det har jag, men den går inte att laga säger de.
Kille 1: Va!? Den var ju nästan helt ny! Var det inte Cissi som förstörde den? Kräv henne på pengar, den kostade ju 1500!
Kille 2: Ja, hon förstörde den, och nej det kan jag inte göra… 2000 kostade den…Kille1: 2000!? Det är fan 4000 tuggummi! Ingen brud är värd så mycket!"

Absolut inte ett av de roligaste inläggen MEN jämförelsen med tuggummin är helt enkelt oslagbar. Jag kommer verkligen ihåg tiden då man jämförde allt med tuggummin. Det var godis som motsvarade 20 tuggummin och kanske till och med en tröja som motsvarade ett par hundra tuggummin. Det roligaste av allt är nästan orimligheten i att man någon gång skulle gå och köpa 200 tuggummin, istället för att köpa den tröja som man behöver. Eller som i det här fallet, 4000 tuggummin. Fick helt enkelt en liten nostalgitripp när jag läste detta!

Vi har gjort det igen!

Konversation söndag 27/9 på promenad från St. Eriksplan till fröken Tidermans lägenhet på Norrtullsgatan. (Kan vi ha varit på Karlbergsgatan kanske?)

Malin: Kolla på den där reklamaffischen med Eva Longoria. Jäklar i gatan vad snygg hon är!
Louise: Njae, jo kanske...
Malin: Och gift sig bra har hon gjort också! Med ett basketproffs tror jag. Eller var det football han spelade...? (varför jag säger det på engelska kan man ju fråga sig)
Louise: Ja soccer!
Malin: Nej alltså amerikansk fotboll. Men det kan också ha varit baseboll. Nej jag vet inte riktigt.
Louise: Ja men baseball och amerikansk fotboll är väl ändå samma sak?
Malin: Du menar inte rugby nu?
Louise: Jo, kan ha varit det jag menade...

(För sanningens skull ska sägas att meningarna har gjorts lite kortare och "snärtigare". Egentligen -pinsamt nog- höll nog konversationen på än längre. Men det ändrar på något sätt inte historiens poäng. Och Louise; jag är ledsen. Det är inte meningen att lägga upp sånna här konversationer där du (och jag med för den delen!) säger s.k. "mindre smarta" saker. Men det är bara så förbannat roligt! Nästa gång blir det en konversation om indifferenskurvor istället :) )

För er nyfikna: Hennes man, Tony Parker, är basketproffs. Så nu kan vi alla sova gott inatt också!

Dagens glädjefaktorer

1. Louise sätter ribban för dagen när hon har med sig kaffe och färska bullar. Kan det bli en mkt bättre start på dagen?
2. Jag hade rätt och Louise hade fel om att skicka/inte skicka sms. (Ja jag blir löjligt glad av att ha rätt, även om det bara gäller obefintliga saker som sms)
3. Såg en reklamskylt för någon ny hudkräm från Dove med en modell som faktiskt såg ut som en riktig människa. Definitionen av riktigt människa i det är fallet är att när hon satt ner veckade sig magen istället för att bukta inåt. Ni vet så som 9/10 faktiskt ser ut när man sitter ner.
4. Jag köpte 2 ansiktskrämer till priset av 1.
5. Har lovat mig själv att försöka se på livet som om allt har en mening. Hittills har det gått super!
6. Kan nu med ett stolt pluggishjärta säga att jag läst ut kursens huvudbok. Tänker faktiskt sträcka mig så långt att jag skriver: Gud vad jag är bra!
7. Ser fram mot andra dagen i rad då det vankas myskväll i soffan. Tyvärr utan Skavlan & co. som var helt fantastiska igår. Och skulle någon lägga fram förslaget om att norska skulle bli det nästa världsspråket skulle jag inte vara sen att lägga min röst för det är verkligen fantastiskt charmigt. Den stora frågan är om det överhuvudtaget går att låta arg på norska? (I och med att det var dagens stora fråga så kan ni också förstå att det inte har hänt så mkt övrigt spännande i mitt liv)

Trevlig kväll!

Geografilektion för de mindre begåvade

"Jag ser Sverige som ett land!"

- Maria Montazami, svensk Hollywoodfru.

Dagens citat

"Nä asså jag kommer bara vara mig själv. Trevlig och så." Och på bred dialekt ska tilläggas.

Thomas 22 år om att träffa Helenas äldsta son, Joakim, 17 år. Smart snubbe den där.
Från progammet Ensam mamma söker om det var någon som undrade!

Konversation från fotbollskväll med 2 blondiner

Under matchen Inter-Barcelona häromkvällen:

Malin: "Där är han Schneider du pratade om..." (Tystnar och funderar ett tag och sörplar lite på det gröna teét och knaprar på en jordnötskaka som är kvällens tilltugg till fotbollen) "Wesley Schneider, Wesley... Han kan inte vara från Storbritannien då?"
Louise: "Njae... Han brukar i alla fall spela i holländska lag, som holländska landslaget och så..."
Malin: "Ja då är han nog från Holland"

Eh ja. Vad ska man säga egentligen?!

Med facit i hand...

...så var nog gårdagen inte min lyckodag. Lyckades nämligen med bedriften att ta med fel minidisc (teknisk utveckling är överskattat!) till Friskis och insåg inte detta förrän 3 minuter innan passet skulle börja. Smart? Nej inte det minsta. Har nämligen inte kört mitt gamla pass sedan i slutet av maj och var snabbt tvungen att lyssna igenom vad jag hade för låtar. Efter en snabb överläggning med mig själv (tänk inre konversation i huvudet á la J.D i Scrubs) bestämde jag mig för att bita ihop istället för att bryta ihop och måste säga att det gick ganska bra. Hälften blev improviserat och total stundtals rådde total förvirring men eftersom jag har sjukt bra motionärer så skrattade de bara. Och oavsett om mina motionärer skrattade med mig eller åt mig så skrattade de åtminstone. Man får se det för det lilla!

Men jag börjar allvarligt fundera på om denna typ av förvirring är normalt för min ålder eller om det är ytterligare är en punkt jag borde lägga till på min "jag-verkar-äldre-än-vad-jag-faktiskt-är-lista". Ska fundera på det.

Och nej jag köpte faktiskt ingen lott. Kanske skulle det varit den verkliga värdemätaren på om det var min lyckodag eller inte. Men nu gjorde jag inte det utan nöjde mig istället med att se Inter-Barcelona tillsammans med Louise. Det det är minsann inte fy skam det heller!

Balett och vänner är allt man behöver, eller?

Eftersom jag är som jag är har jag min i-pod fylld med musik som spretar åt all världens håll, däribland min gamla goda Carola-skiva. (För att vara ärlig är det till och med en dubbelskiva...) Hur som helst tog jag mig tid att lyssna på texten i en av låtarna, "The girl who had everything", där, enligt Carola på sent 80tal/tidigt 90tal definerade "Everything" som: "She had friends and she had ballet". Hon vet då vad som betyder något här i livet, den där Carola!

Lyckodag?!

Lyckades med bedriften att äta en hel portion köttfärssås och spaghetti UTAN att spilla. För att utmana ödet lite extra hade jag till och med tallriken i knät för att få den optimala sittställningen i soffan samtidigt som jag kollade på TV. Och just det, jag hade en vit klänning på mig också... Borde jag se detta som något slags tecken från ovan att detta är min lyckodag? Kanske ska jag faktiskt ta och köpa mig en Trisslott. För vem vet, plötsligt kan det ju hända!

Observerat på damtoaletten...

...när man går in på en damtoa och locket är uppfällt, inklusive toaringen, hur ska man tolka det?

Javisst, det kanske är någon som har städat toaletten och glömt fälla ner sittapparaten. Men om man möter personen ifråga preciiiiis utanför dörren. När man ser att den som går ut faktiskt är en kvinna, vad har då hänt därinne? Eller är jag naiv. Har könsbyten blivit vanligare än vad jag i mitt vanliga lilla Svensson-liv förstått, eller kanske vill förstå?

Eller är det så att människors, i det här fallet tjejers/kvinnors bacillskräck har tagit oss till den nivån att vi numer står upp och kissar? (För risken att kissa på kanten är ju knappast mindre om vi också ska stå upp...)

Eller är det kanske så att jag faktiskt funderar för mycket. Ja, jag vet inte jag. Konstigt tycker jag nog ändå att det är.

Lycka är trendigt!

I en artikel i DN Söndag idag kunde man läsa att lycka nu är trendigt. Fantastiskt eller hur? För annars kan vi ju inte gå runt och vara lyckliga. Om det inte är trendigt. Det här med att vara lycklig och glad för att man bara är det funkar tydligen inte. Man måste invänta en trendvåg först. Så passa för guds skull på nu, man vet ju inte när det blir otrendigt igen. För att bryta mot trender går ju inte heller. Jag menar, tänk att gå mot strömmen och le när man ska vara sur. Att inte titta surt på personen i sätet brevid sig på 7.20-tåget mot stan en regnig tisdag, utan kanske le när man sätter sig OCH går därifrån. Att le ett ursäktande leende när man råkar trampa någon på tån. Hur skulle det se ut egentligen? Skulle vi verkligen överleva ett sådant trendbrott? Det kanske är så att det faktiskt är värt att testa och se. För jag lovar, det är varken särskilt farligt eller läskigt.

Anledningen till att vara med farmor och farfar enligt liten kille på TV4-nyheterna...

...såg just ett inslag på TV4:s lokalnyheter om en speciell dag för far- och morföräldrar och deras barnbarn. I inslaget frågade de en liten kille vilken som var den bästa anledningen till att umgås med farmor och farfar och svaret var: "för att farfar brukar ge mig kakor". När reporten sedan frågade vad som var så bra med farmor svarade denna (mycket kloka) lilla kille: "Hon brukar baka blåbärspaj ibland". Han har minsann förstått sig på livets goda. Och vid sådan ung ålder. Imponerande!

Kalkylerad ålder?

- Jag längtade (nästan) ihjäl mig till skolan skulle börja igen efter sommarlovet.
- Jag ser fram mot fredagsfikat på jobbet. Det är också jag som bakar till fredagsfikat på jobbet...
- Jag älskar hemmakvällar.
- Jag tycker om rött vin. På riktigt.
- Jag funderar, helt allvarligt, på att köpa en uppsättning uppslagsverk (DN har nämligen ett erbjudande om A-Ö för endast 1500 kronor. Hur skulle man skulle kunna motstå ett sådant fantastiskt erbjudande?)
- Jag slutar aldrig förvånas över unga människors, dvs. i min ålder, ouppfostrade och oförskämda beteende.
- Jag tycker att Så Ska Det Låta är toppenprogram och tycker det är synd att det endast går under våren. Digiloo under hösten är visserligen bra men det är något med det där blanka golvet i Så Ska Det Låta-studion...
- Jag skrattar åt särskrivningar och andra grammatiska fel.
- Jag önskar att jag skulle ha kunskap nog att lösa Melodikrysset själv. Nu får jag nöja mig med att lösa det tillsammans med mormor och morfar när de är på besök.
- Jag betalar mina räkningar så fort jag får dem och inte på förfallodatumet.
- Jag har sorterat mina kvitton (jag sparar 90 % av mina kvitton) under kategorierna: Skor/Kläder/Elektronik/Smycken/Övrigt.
- Jag tycker om långa promenader. Ja, skogspromenader också!
- Jag planerar att börja spela på Lotto. Självklart med en stående rad. Annars blir det lite för avancerat för mig.
- Jag tycker det är roligt att städa. Nåja. Jag tycker det är roligt att sortera åtminstone. (Observera också att jag nyss använde ordet nåja...)
- Jag anser att småkakor kan vara bland det bästa som finns.
- Jag tar gärna de extra sekundrarna som ges och stannar när gubben är röd och alla andra hastar över vid Stockholms alla övergångsställen.
- Jag tar varje chans jag har att ha bekväma kläder på mig. Tacka Han där uppe för leggings och over-sizetröjorna.

Vad tror ni min kalkylerade ålder är om man lägger ihop alla dessa tillkänngivanden. 72 år kanske? I vilket fall som helst så trivs jag trots allt ganska bra med det. Det är liksom jag. Men även om jag ibland beter mig som 72 så kan jag fortfarande bli barnsligt glad för kokosbollar och att spräcka isen på höstens första frusna vattenpölar. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen, att vara lagom, att ha kvar fötterna på jorden samtidigt som man vågar ta ett litet skutt uppåt ibland. Min förhoppning är att jag vid 30 (riktig ålder, inte kalkylerad) fortfarande är på samma sätt. Time will tell och framtiden ligger för mina fötter. Juste, jag är förbannat bra på att använda klyschor också!

Fort Lauderdale och Key West

En av de godare middagarna i mitt liv.
Färskfångad "dolphin" (som INTE är delfin, jag lovar Sandra!), grillade räkor och ris med örter.

Baksidan av hotellet

Poolområdet

Trädgården där det serverades frukost

Mojito!

Familjen semesterglad

Utsikt från bilen på väg till Key West

Poolområde i Fort Lauderdale

Utsikt från hotellrummet i Fort Lauderdale

Utsikt från Central Park

Central Park

Rockefeller Center där vi åkte allra högst upp och såg följande ...

Utsikt över "downtown" N.Y.
Empire State sticker upp!

Utsikt "uptown" med Central Park i mitten

FN-huset utan flaggor p.g.a. ombyggnad

Ground Zero

Skyline Manhattan

Den gröna faran, också kallad Frihetsgudinnan.

Brooklyn Bridge

Minnen från 11 september

Dansade man

Empire State Building

Time Square by day.
Uppgift: hitta vilsen svensk turist!

Gammalt möter nytt

Time Square by night

Sista natten i Amerikat

Japp så sitter jag här och kan inte riktigt fatta att det imorgon faktiskt var 6 veckor sedan jag åkte hemifrån. 6 veckor som har flugit förbi och som utan överdrift har varit de mesta 6 veckorna i streck, de 6 mest lärorika veckorna i mitt liv och de mest shoppingfyllda veckorna i mitt liv. Och därmed kanske också de dyraste veckorna i mitt liv. Men utan tvekan värt varenda krona, öre, dollar och cent.

Jag har tillbringat större delen av dagen på flygplatser och flygplan. Blev lite ombokningar imorse då en av mina flighter var inställd vilket gjorde att jag fick åka en lite annan väg och dessutom vänta extra länge på Miamis flygplats, som för övrigt är ungefär lika tråkig som Skavsta. Efter det blev det ett flyg i litet plan (en person på ena raden och två på andra...) till Cleveland, vilket jag inte ens vet vad det ligger. Ber om ursäkt för mina bristande geografikunskaper. Från Cleveland var det dags för åter ett lilleputtplan till Newark och där kom Jan och plockade upp mig. Först åt vi en god middag på flygplatsen och väntade på trafiken att skulle lugna sig och på vägen stannade vi till för lite shopping. Såklart. Det var ju trots allt sista kvällen!

Har tillbringat de senaste 2 timmarna med att packa och fick (faktiskt) ner allt i väskorna. Med utrymme över till och med! Ska dock väga dem imorgon då övervikt och därmed dyra pengar inte är något som jag har räknat med... Ska snart försöka sova, känner mig dock inte särskilt trött ännu. Imorgon blir det lunch med alla på kontoret. Ska bara se till att akta mig för svininfluensan då en på jobbets frus kompis (hänger ni med?) har fått det och nu har hans fru och son blivit förkylda. De vet dock inte om det är svininfluensan ännu men det är i alla fall inget jag hade tänkt att dra på mig. Men med min vanliga tur så ...

Tänkte att jag ska försöka lägga upp lite bilder nu från den senaste tiden. Från Fredericksburg med mamma och pappa, New York, Fort Lauderdale, Key West och Everglades. Hoppas de (få?)som läst har tyckt det varit roligt och så får vi se om jag också kommer att skriva i fortsättningen. Den som lever får se!

...

... ja nu blev det visst två bilder. Så det kan gå :)

Alligator-bild

En liten bild orkade datorn med trots allt. Ett litet bevis på att vi faktiskt var nära. Riktigt nära en alligator!

Everglades

Idag har vi vandrat i Everglades. Visserligen bara en knapp timme. Men i ca 35 graders värme, strålande sol och en luftfuktighet på närmare 100 % räckte det. För oss "nybörjare" i alla fall. Och utfallet blev förvånansvärt bra. Det vill säga - vi såg alligatorer. 4 stycken till och med! I och med att det är regnsäsong just nu gör det att det är betydligt svårare att se de små liven nu jämfört med under torrperioden. Men det gjorde vi. Och så ett par sköldpaddor, några fåglar, ett par fiskar och en del spindelnät. Inte illa pinkat va?

Tror också att dagen slog alla rekord när det gällde hittills varma dagar i mitt liv men i och med hot från fruktansvärt blodsugna myggor betydde det att längre byxor och tröja var tvunget att bäras. Svettiga dagar på Friskisgolvet var ingenting jämfört med idag.

Tyvärr verkar inte hotellets sega internetuppkoppling vilja samarbeta med mig så bilder får ni ge er till tåls med!

Idag lämnade vi alltså Key West för att åter ta oss upp till Fort Lauderdale. Tillbringade hela bilresan med att sträckläsa Läckbergs senaste sommardeckare, Sjöjungfrun och fick med en gång lite svenska sommarkänslor i magen. Sommar för mig hör verkligen samman med deckare, mer eller mindre bra. Mkt på grund av att det är på sommaren jag verkligen tar mig tid att läsa. Vi bor på samma hotell i Fort Lauderdale som tidigare vilket gjorde hela incheckningsproceduren mkt smidigare. Efter lite handling av frukostmat och hämtmat (Thaimat) har vi tillbringat kvällen på hotellrummet. Ätit gott och diskuterat skillnader mellan alligatorer, krokodiler och kajmaner. Vi är lite speciella i vår familj. Nu hade jag i alla fall Wikipedia till mig hjälp när våra meningar drog åt skilda håll. Wikipedia och uppslagsverk är mycket bra källor till att förhindra gräl, i alla fall i vår familj.

Kom också på, när jag läste mitt inlägg från igår, att det lät som jag endast var besviken på Key West. Så är dock inte fallet. Är väldigt besviken på första natten (Islamorada) men själva staden Key West var verkligen underbar. Bland det absolut bästa är det faktum att man kan ta sig runt i staden med cykel eller till fots. Vilket är väldigt ovanligt i amerikanska städer. Det är också en väldigt skönt avslappnad stämning där, inte så macho. Skön mix av människor; barnfamiljer, singlar, par, gaymänniskor, dragqueen-artister, bohemer och så tupparna och hönorna som spatserar runt mitt i stan. Jag har dessutom ätit ett par av de bättre måltiderna i mitt liv med pappas fisk igår och scampi en dag innan det. Helt fantastiskt gott! Huvudgatan består av en salig blanding av barer, restauranger, affärer (både turist- och märkesaffärer), glassbarer etc. Att det dessutom fanns en man som cyklade runt med en stor stereo och spelade diverse discodängor gjorde inte stämningen sämre. En kväll fick han dessutom sällskap av två dragqueens på en större trehjuling med såpbubblemaskin. En sån skulle man ha till tåget en regning måndag i november! Nej Key West var absolut en av höjdpunkterna hittills. Stranden var helt okej men det var framförallt stämningen i stan som var så härlig! Hoppas verkligen att jag får möjlighet att komma tillbaka dit.

Nu ska det läsas mer och förhoppningsvis vaknar vi till en solig dag imorgon, även om det verkar lite mörkt just nu.

Key West - Karibien ?

Ja så skulle vi då äntligen ner till Key West och med det också USA:s sydligaste punkt. Vi hade, och har fortfarande, hört såå mkt om Key West, att det var som ett Karibien fast i USA etc etc. Jag är inte beredd att hålla med på just den punkten, därmed inte sagt att jag inte gillar Key West.

Lite förklaringar till att detta:
Vi lämnade Fort Lauderdale på onsdag morgon med siktet inställt på att ta oss ner till någon av de första "Keys-öarna", Key Largo eller Islamorada. På vägen dit svängde vi också förbi Everglades National Park för att samla på oss lite info om vad man kan/bör/får göra där. Efter en mkt trevlig pratstund med en man på deras Visitors Center kom vi fram till att Air Boats (som man ofta ser och tänker på när man hör om Everglades) på jakt efter alligatorer INTE är någon bra idé då det på många sätt faktiskt förstör nationalparken. Detta är också anledningen till varför nationalparken inte själva anordnar sådana turer utan att det endast finns tillhandahållet av privata firmor. Vi fick också reda på, och jag kan verkligen intyga att det stämmer, att vi bör ta på oss långbyxor och långtröjor för myggorna är ordentligt på hugget (observera ordvitsen). På ca 1 minut ute fick jag inte mindre än 15 myggbett. Särna - släng dig i väggen!

Nåja, nog om Everglades, det har vi ännu inte utforskat ordentligt men det står på schemat för morgondagen!

Key West var det. Vi bestämde oss att stanna i Islamorada för natten och körde till, vad vi trodde var, huvudön. Men efter minst en timmes snurrande med bil och en dålig karta fick vi till slut reda på att det var ytterligare en ö bort. Jaja tänkte vi, det blir nog bra. Vi hade nämligen en väldigt fin broschyr med massor av fina hotell så det skulle nog bli bra till slut. Private white sandy beach och allt. Jo jag tackar. Till vår stora besvikelse och förvåning var dessa hotell inte alls särskilt fina, dock dyra, och privat white sandy beach betydde i verkligheten lite vitt grus och några solstolar. Ett ställe hade också en badstege ner i havet. Ner i vatten som var helt fyllt av tång och där man inte kunde se botten. Karibien skulle enligt mig inte riktigt se ut så... Dock var klockan för mkt för att åka vidare och vi valde det hotell som var "minst dåligt". 135 dollar för ett rum med flamingoöverkast, flamingotavlor, ett grannrum med en tant med fruktansvärt gäll röst och en bäddsoffa vars bäst före-datum var tidigt 90-tal. Vem som sov i bäddsoffan? Jag såklart, ni behöver inte oroa er för mina kära föräldrar.

Vi gick upp tidigt, åt amerikansk frukost längs vägen och stannade vid Keys Visitors Center längs vägen där vi fick fantastisk hjälp av en tjej. Hon fixade hotell, vägbeskrivning och gott humör till oss alla på ett litet kick. Sånt gillar vi! Bra smak hade hon också, visade det sig, då hotellet är ett mkt charmigt gammalt guest house (pensionat?). Ligger i ena änden av huvudgatan med flertalet rum, en underbar liten uteplats och pool. Vi var dock mest sugna på bad och sol och fick instruktioner till "stans bästa strand" och ja, med tanke på att det var stans bästa så... Absolut inget fel på det men jag tror att alla vi hade förväntat oss riktigt långa vita stränder liknande (fast bättre) de uppe i Fort Lauderdale. Men icke sa nicke. Förvisso vit men någon typ av stenkross-strand och inte sådär oäääändligt lång. Dock kantades den av palmer vilket förhöjde Karibienkänslan. Men som svensk är man van att ta vara på minsta lilla möjliga plats till solning och vi är knappast familjen kinkig så sedan dess har vi badat (minst varje kvart) i vatten som knappt svalkar, solat så mycket vi orkar (max en kvart i sträck) och svettats kopiöst. Måste nog säga att detta är det varmast jag någonsin upplevt, både i luft och vatten. Kan inte minnas att det var lika varmt, och framför allt inte lika fuktigt, i Thailand. Och trots att jag hade försprång mot mamma och pappa på brunhetsskalan har de självklart kommit ikapp och förbi. Som vanligt. Detta trots att mamma till stor del har legat i skuggan. Dumma gener!

Pappa har också testat på att fiska (s.k. "trolling") idag. Tyvärr fick han ingen firre på kroken men han fick i alla fall med sig lite fisk som några andra fångade och som vi ikväll har fått tillagat och ätit på restaurang. RIKTIGT gott! Efter det skulle vi se på solnedgången med vi missade den precis och fick alltså svettas i onödan för vår snabba promenad ner till hamnen. Typiskt. Efter ha shoppat handkrämer, druckit Strawberry Daiquiris och packat är det nu dags att sova och imorgon är det dags att fara vidare igen. Åter till Fort Lauderdale. 2 nätter för mig och 4 för mamma och pappa. Sedan är det tack och hej för den här gången till USA och hej och hallå till ett Sverige som förhoppningsvis har lite sommar kvar till mig!

Uppdatering på väg

Nu har jag varit sådär fruktansvärt dålig på att uppdatera min kära blogg, oansvarsfull helt enkelt!

För att ta vid någotsånär där jag slutade...... vi åkte alltså ner till beachen några dagar och jag firade min första amerikanska nationaldag. Detta betydde heldag på stranden, grillad korv och hamburgare med potatissallad och bönor till middag. Oglamoröst - javisst. Men gott! Och som avslutning till det, mormor Helens chokladkaka med 5 olika lager. Att den smakade bra behöver väl knappast påpekas? Kvällen avslutades sedan med öl på kanna tillsammans med Ellen & Anna på den lokala baren. Det var vi och ett gäng äldre "rednecks" men det gjorde inte oss särskilt mkt. Vi spelade biljard (uppenbarligen något jag inte är särskilt bra på och därför väljer att att inte satsa vidare på det...), kastade pil och spelade fotbollsspel, s.k. "fussball". Mkt trevlig kväll!

Dagen efter var det dags för mig att bege mig till Fredericksburg igen och efter skjuts av både Philip pch Nick (sönerna i familjen) var jag tillbaka vid kl. 10.30 på kvällen efter i stort sett en hel dags bilåkande. Sov gott den kvällen.

Sedan var det äntligen dags för mig att få prata svenska igen i och med mina kära föräldrars ankomst. Det kändes bra och faktiskt lite konstigt till en början. Gick ut hårt med dem och tog dem till Wegmont's, en mataffär i storlek som IKEA ungefär. Eller ja, nästan i alla fall. Dagarna därpå blandade vi både historialektioner om det amerikanska inbördeskriget med shopping och provsmakning av mindre goda viner från Virginia. Efter en trevlig middagsavslutning med Björn bar det på torsdagen av till New York! Efter en del, låt oss kalla det situationer, som uppstod på vägen med kartor, GPS:er och vägskyltar som inte ville samarbeta, kom vi i alla fall till flygplatsen och gick ombord på planet som skulle ta oss till The Big Apple. Ett plan som visade sig vara ett Dashplan. Ett plan som SAS bestämde sig för att ta bort för något år sedan (?) då de hade problem med landningsställen eller vad det var. Men det är SAS det. Continental använder (uppenbarligen) fortfarande dem och ja, vad har man för val när man sitter där tillsammans med ca 30 andra slöa passagerare. Inte mycket, gilla läget helt enkelt. Och det gjorde jag/vi. Och fram kom vi!

New York... Ja vad ska man säga. En stad med allt, allt, allt. En stad med flashiga butiker, de högsta husen och en konstig nattklubb precis brevid vårt hotell. En stad som, trots sin storlek, är väldigt lätt att hitta i och som i alla fall jag kände mig väldigt hemma i. Det är också staden som sägs ha så otrevliga människor vilket jag dock inte är beredd att hålla med om. Inte om man är van vid hur människor från, framför allt Stockholm, är. Det var 4 dagar som var fullspäckade med sightseeing (downtown, färja, uptown), egna upptäcksfärder och MASSOR av intryck. Det var 4, för mig, fantastiska dagar! Jag tror jag kan skriva en evighet om det men risken är att jag tråkar ut er med alla adjektiv så jag väljer att inte göra det. Inte just nu i alla fall. Kan vara så att jag någon dag känner mig så uppblåst av alla adjektiv att jag kan komma att behöva skriva ner dem för att inte spricka. Men jag lovar att varna innan!

Igår var det i alla fall dags att lämna New York och ta oss till sydligare breddgrader med hopp om lite sol och bad. Alla väderprognoser vi tittade på innan visade dock motsatsen. Regn, regn och åter regn. Men med flygbiljetterna redan bokade var det återigen bara att gilla läget! Efter försening, p.g.a. människor som aldrig verkar ha lagt upp handbagage i "hatthyllorna" ovanför, kom vi fram till Miami vid 2-tiden. Väskorna kom dock på stört och hyrbilen stod redo. Så med två små kartor gav vi oss iväg mot Fort Lauderdale (dvs. norrut) och tillsammans lyckades vi hitta rätt ganska snabbt! Och nej, det regnade inte (yr.no, NBCweather, Yahooweather - släng er i väggen). Vi fick vårt rum och den utlovade havsutsikten stämde, och detta utan att behöva vinkla en spegel. Trevligt värre!

Trots att klockan var närmare 5 bestämde vi oss för att lata oss i solstolarna ett tag vilket onekligen var skönt. Efter det knatade vi iväg till en mataffär, ja faktiskt på gångavstånd, och inhandlade lite frukostmat. Hittade dock ingen middagsmat så därför blev det en lättare middag på McDonalds som avnjöts med vin. Var nog första gången jag testade den kombinationen men den var inte så dum som man kan tro.

Nu idag, tisdag, har vi legat hela dagen i varsin solstol vid poolområdet med havet och stranden 10 meter bort och bara lapat sol, läst och sovit. Jag gillar det här livet också. Och nej, inget regn idag heller. Tror knappt solen gått i moln. Så länge väderprognoserna är fel åt det här hållet är jag beredd att acceptera det...

Imorgon bär det dock av mot nya mål och vi ska återigen ut på de amerikanska vägarna. Denna gång ner mot Key West. Får se hur långt vi kör, eventuellt stannar vi också till på vägen och leker med (läs: tittar ängsligt på bakom galler) alligatorer i Everglades. Den som lever får se.

Nu är det dags för lite mer shopping, var ju trots allt två dagar sedan sist. Florida är dessutom meckat för outletshopping, kanske är det också mitt?

Insider-bilder

Japp här kommer det nu, bilder från där jag bor! Nu är det dock så att jag råkade lägga in dem i fel ordning så om ni börjar titta nerifrån och upp så blir det lite lättare att hänga med! Hoppas ni nöjer er med detta ett tag för mer bilder än så har jag inte just nu. Vill också säga att jag hoppade över min morgonpromenad för att lägga in detta så jag hoppas ni känner vilken enorm uppoffring jag har gjort ... Nu ska jag packa klart, äta frukost och åka bil i 5 timmar. Wiho! Må så gott där hemma :)

Min toalett

Mitt sovrum

Kontoret

Kontoret

Sista trappan upp
Mitt rum till vänster och kontor till höger

Gästrum toalett

Gästrum

Trappa upp

Liten mysig uteplats

Vardagsrum (rakt fram från hallen sett)

Här i USA dricker vi inte vatten från
kran utan från frysen. Och man kan få is också!

Köket, direkt vänster från hallen sett

Matsal, direkt till höger från hallen sett

Hallen.
Vardagsrum rakt fram
Matsal till höger
Kök till vänster