Konsten att gå på musikal

Att gå på musikal är egentligen inga konstigheter. Man kommer dit, överrumplas av skrikande flickor och pojkar som säljer program, ser sig omkring efter en toalett (som inte fanns tillgänglig förrän man visat biljetterna visade det sig), är glad över att vara inne eftersom det är så uschligt väder ute. Och så inser man (läs jag) att alla andra är äldre. Ganska mycket äldre. Sisådär 50 år äldre i runda slängar. Min kära mor var en ungdom i entréhallen och jag, ja jag var som en nyfödd som förvirrat såg mig omkring på alla dessa människor. Och insåg också att detta var ytterligare en punkt att skriva till på listan över varför jag har en ålder oändligt mycket högre än min biologiska.

Iallafall. Eftersom jag trots allt anmält mig till detta helt frivilligt så såg jag naturligtvis fram mot kvällen. Även om vi innan kunnat läsa att det skulle hålla på i dryga 3 timmar. Men 3 timmar med skönsång, roliga dansnummer och en underbart vackert sjungande Helen Sjöholm kan ju aldrig bli fel, eller? Nu var det bara så att Helen Sjöholm var sjuk. Och vi fick visserligen höra skönsång av hennes mycket duktiga ersättare men... Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga men det var inte riktigt som jag tänkt mig, om jag säger så. Höjdpunkten var definitivt Henrik Dorsins tolkning av språk men eftersom det varade i ca 5 minuter, och pjäsen var dryga 3 timmar. Ja ni fattar. Men för att inte bli alltför bitter över de dyra biljetterna valde jag att se på det hela som allmänbildning istället. Och det kan man definitvt aldrig få för mycket av (vilket jag verkligen fick uppleva på spelkvällen förra veckan. Hängande ... i Babylon?! Hrm.)

Jag lärde mig också att det är lite annorlunda att röra sig bland äldre. Eftersom jag oftast är så mkt kortare än de jag umgås med behöver jag sällan ta hänsyn till att "se mig för" om man säger så. Men med äldre, ja då är det en annan femma. Många är nämligen i min längd eller till och med kortare vilket gjorde att jag helt enkelt backade på en grupp damer. För jag såg dem inte. Detta gjorde att jag kände två saker.
1. Jag blev lite glad eftersom jag trots allt inte var kortast.
2. Jag blev lite rädd eftersom de tittade så argt. Det kan också ha haft att göra med min och min kära mosters fnissattack. Möjligtvis.

Söndagsnöje

Söndagar där man får en gratis extra timme är bra. Speciellt när man inte inser det på en gång utan det kommer som en glad överraskning. Då är det ännu bättre.

Tyvärr inträffar ju detta bara en gång per år men idag var det alltså en sådan söndag. Ett glädjens söndag. Glädjen för de små, nästan obetydliga sakerna(s), söndag. Som att få ställa tillbaka klockan en timme. Kunna läsa DN:s söndagsbilaga lite extra noga. Att se Idolreprisen och avundas dessa lyckliga människor som har fötts med gåvan att kunna sjunga. Att spontanstäda (ja jag är knäpp), rensa ut gammalt skit, hitta roligt gammalt skit och komma på nya projekt. Och att ta en långpromenad i höstmörkret med ny musik (tack Louise!). Utöver detta, också hinna med att plugga - att ligga i fas. Då är det en bra söndag. En förbaskat bra söndag. Synd att inte alla söndagar kunde vara som denna.

Tiden mellan TV-programmen

Jag har funderat lite - igen. På onödiga saker - igen. Denna gång på hur de som gör reklam försöker påverka oss att köpa just deras vara/tjänst. Många gånger sitter man och funderar och förstår inte alls hur de tänkte när de bestämde sig för att ha sjungande tår i reklam för arbetsskor, en osynkad dubbad kvinna som försöker få oss att säga farväl till fläckar eller två tjattrande tonårstjejer som står fnissar samtidigt som de gurglar munskölj. Vissa gånger är det roligt, om än ologiskt. Andra gånger är det inte roligt men fortfarande ologiskt. Det kan också vara så att det är reklam som berör (information kanske är lämpligare ord?) med barnstolar som gapar tomma efter barn som aldrig får besöka en annan plats än sjukhuset i livet. Men det allt detta har gemensamt är att de försöker sälja något till oss och genom reklamen försöker de få oss att förstå att "jo men visst behöver jag faktiskt en ny shiatsu-massagestol".

Häromdagen observerade jag hur Svenska Postkodlotteriet gör för att få oss att köpa lotter för våra sparpengar. Visst trycker de på de höga och många vinsterna (grannyra - hallelulja!) och visst trycker de på att pengarna går till välgörande ändamål. Men det som ändå är det lilla utropstecknet, den lilla sparken i baken vi behöver för att ta oss i kragen och anmäla oss, är den svenska avundsjukan.

"För du vill väl inte sitta lottlös, om grannen vinner?"

De välgörande ändamålen till trots, det är denna mening ("som jag tror" bör väl tilläggas för att det inte ska sticka någon i ögonen) som avgör för väldigt många i valet om att vara med eller inte. Det är en sån liten kommentar på slutet av reklamen att man knappt lägger märke till men jäklar vilken påverkan den har. För tänk själv, grannarna vinner och så sitter du där, med vetskapen om att om du skulle ha köpt en lott, skulle du också varit en vinnare. Men nu är du inte det. För du har ingen lott. Och att enbart unna andra utan att känna avundsjuka, nej si det går inte. Vi vill så gärna, men jag tror att det är medfött - vi kan inte. Iallafall inte när det är så skrattretande enkelt att själv vara med. Sen är det så finurligt uttänkt att man till och med kan dölja argumentet om avundsjukan på den eventuella grannvinsten i att "ja men det är ju trots allt för de välgörande ändamålens skull". De är förbannat smarta de där reklammakarna!

London baby!

Japp nu blir det London mina damer och herrar. (Vet i och för sig inte om min blogg har så många läsare att jag faktiskt kan skriva i pluralform...) Åker ikväll 21.40 och är åter i stan tisdag vi 9-snåret. Hoppas på inte-regn, billig shopping och trevligt sällskap. Och jag känner mig inte det minsta orolig, åtminstone inte för det sistnämnda.

Over and out, nu väntar packningspaus med kaffe och kokosboll. Svårt att tro att någon kan ha en så mkt bättre fredag än min :)

Ps. Jag är riktigt stolt över mig själv och min packning. En halv, ja ni läste rätt, "handbagageväska" är allt jag har. Är det också ett vuxentecken eller ett tecken av något annat slag? Ska fundera på den frågan tillsammans med mitt eftermiddagsfika och eventuellt kanske kommer jag någon gång, om tillfället passar, att återkomma till saken. Antagligen inte. Ds.