Röd & Vit

Rött och vitt är Friskis&Svettis färger. Färgerna som möter en i stort sett vilket F&S du än besöker. Kruxet är bara dessa klädregler. Som ledare måste man nämligen följa vissa klädregler. Röda byxor måste matchas med vitt linne och blåa byxor måste matchas med rött linne. Aldrig blått med vitt eller rött med rött. Och visst, det är väl kanske inte så svårt att hålla sig till det. Men å andra sidan, who cares? Det viktiga är väl att det syns att jag som är ledaren. Och det gör det ju hur jag än matchar våra träningskläder med varandra. Jag känner bara att, en dag som denna när jag bara har ett vitt linne och blåa byxor nytvättat, att detta är en väldigt jobbig och onödig regel. Är det det?

//Jag tänker för mkt

Söndag...

Idag blev jag glad av:
- Att baka chokladbollar, och därefter äta dem.
- Två små barn med alldeles för mkt kläder för att de skulle kunna röra sig ordentligt som hoppade i en lövhög. De såg så genuint lyckliga ut, bara för lite löv liksom...

Idag blev jag mindre glad av:
- Huvudvärken från gårdagens Feel Great reunion. (Som för övrigt enligt min åsikt var mkt lyckad. SingStar, ja vad ska man säga?)

God Fredag!

Dagen som man går och längtar till hela veckan är här. Fredagen. En fredag som blir lugn, mycket lugn. Detta beroende på att jag ska upp med tuppen imorn också, och leda pass kl. 9.00. Puh! Förstår inte riktigt hur det ska gå till. Jag menar det är ju inte bara att gå ner dit och köra av passet, du ska se jäkligt glad ut under tiden också. Men, å andra sidan kan man ju med gott samvete ligga på latsidan resten av dagen. Eller hur? :)

Helgens höjdpunkt är förövrigt Feel Great:s reunion hemma hos Ylva imorn. Ska bli sjukt kul att se alla igen, sjunga SingStar och allt det där. Really fun!

Och dagens fråga: vem åker ur Idol?
samt:
var detta mitt tråkigaste blogginlägg på länge?

Lovely!

Showeshorts.

For the man who's got nothing to hide... but still wants to!

Som Adam...

Skulle vilja vara sådär ruggigt allmänbildad. Sådär som Adam Alsing är när han morgon efter morgon, i stort sett alltid utan tvekan, svarar rätt på frågor i alla olika ämnesklasser. Det är historia, sport, geografi, "kändisnyheter", ja allt mellan himmel och jord. Och jag, kunskapskåt (kan man säga så?) som jag är, älskar "Vinn Adams pengar".
Jag blir uppriktigt arg när det ska ringa en kund just precis under de ca. 5-7 minutrarna som själva tävlingen äger rum. Varje morgon hoppas jag att just idag ska vara min turdag så att man kanske kan slå honom, och visst HAR det hänt. Om än kanske bara 1 gång eller 2 men dock har det inträffat. Men det är liksom inte tillräckligt. Jag vill var sådär förkrossande grym, kunna ännu mer än Adam. Inte för att jag vill ringa in och vinna pengar och det där utan för att jag tycker att det är så jävla grymt med smarta människor.
Jag har alltid gillat kunskap. Alltid vara någon form av en pluggis, vad nu den exakta defintionen på det är vet jag inte, men någonting ditåt. Och nu när jag inte längre får någon teoretisk kunskap till mig, som man ju faktiskt fick när man gick i skolan, ja jag vet att det låter sjukt - men jag saknar att få känna mig smart. Ja men börja plugga då? Visst, men jag har fortfarande problemet att jag inte vet VAD jag vill plugga. Däremot ska jag börja läsa böcker nu. Läsa, läsa, läsa och förhoppningsvis få en liten kunskapstillfredsställelse. Först ut är serien om Arn av Jan Guillo.

Är det någon som känner samma sak så hör gärna av er. Svar skickas till "Vi som drömmer om kunskap". Märk kuvertet med "Vi som vill vara som Adam".

Longing for...

...Thailand. Och visst blir man ännu mer sugen när temperaturen utomhus är allt ifrån behaglig och när man sitter och gluttar på dessa bilder.

Koh Kood

Koh Mak

Koh Chang

Hotellet i Bangkok

Livet en grå söndag

Sitter och funderar på meningen med det här bloggande. Varför gör man det egentligen? Jag menar, är det en slags ego-boost när man försöker delge sitt liv, antingen en liten del av det eller hela, till inbillat intresserade människor? Och varför är människor så intresserad av vad andra tycker och tänker? Kan vi inte helt enkelt bara PRATA med varandra, "in real life" så att säga. Måste vi skyggt gömma oss bakom våra internetidentiteter för att faktiskt våga säga/skriva vad vi tycker och tänker. Problemet blir bara när vissa skriver mer än vad andra tycker är okej. Var någonstans drar man gränsen för vad som är okej att skriva? Och om nu anledningen till allt bloggande ligger i att vi vill boosta vårt ego så finns det bara ett litet, men ack så betydande problem. Det är alla dessa bloggar, inklusive min egen, som det bara skrivs på utan att de egentligen läses av några. Hur går det men självförtroendehöjningen då? Och visst, man skriver kanske för sin egen skull. Men varför ska man då lägga upp det på en offentlig hemsida där alla i hela världen faktiskt har möjlighet att ta del av våra tankar - men de gör det inte! Detta skulle betyda att alla vi obetydliga bloggar utan några ågra fasta läsare EGENTLIGEN skulle kunna lägga ner våra bloggar. För who the hell cares? Ingen skulle ens märka att de försvann.

Men ändå sitter jag här, och gör ett nytt försök att starta upp min blogg och och få skrivarsuget tillbaka och därmed förhoppningsvis hitta någon lite läsare som kanske, kanske, kanske kan lämna en liten kommentar. En liten kommentar som gör att man kan bli så barnsligt glad. För, jag är väl inte mer än människa och vill också kunna känna lite glädje över att skriva och framför allt se att någon läser detta. Så, kära läsare (jag inbillar mig fortfarande att jag faktiskt har ett par, tre läsare som ibland dimper förbi och läser mina meddelande som kommer med allt för långt mellanrum), jag medger nu att jag, för ungefär 5:e gången i ordningen ska "återuppta" mitt bloggande.
Enjoy :)