Strategi: må bra!

Förutom kost, träning och allt annat sånt där hitta-dig-själv-tjaffs har jag hittat min väg till lycka (åtminstone tillfälligt). Henrik Zetterberg heter han. Jag vet, det är jättemycket tonårsvarning men - hey, it works! Löjligheten i det hela kompenseras av min nyvunna glädje. Heja mig!

Hört i högtalaren

Idag blev det stopp i tunnelbanan vid Stadion ett tag. Inte länge. Men länge nog för att tunnebanevärden (eller heter det chaufför? Lokförare kanske?) meddelade stoppet i högtalarna. Det skulle ta ca 2-3 minuter. Nemas problemas, inte hade jag någon brådska och dessutom läser jag en fruktansvärt bra bok för tillfället.

Hur som haver. Efter ett par minuters väntan hörde man åter ljud från högtalaren. "Tack" sa han. Inget mer. Och så åkte vi vidare. Jag tyckte det var lite lustigt jag. Tack för vad? Att vi väntade? För vad skulle vi annars gjort? Hm. Men hellre det i och för sig, trevligheter kan man aldrig få för mycket av!

De farliga, rullande sakerna och dess ägare

Vissa gånger kan jag känna att det skulle vara helt rätt med körkort eller någon form av speciellt tillstånd för folk med rullväskor. I alla fall de som promt ska ha det under morgonrusningen. 9 av 10 har nämligen inte fattat att väskorna är 1-1,5 meter bakom dem och därmed har lite längre svängradie. Detta leder till mer eller mindre allvarliga överkörningsförsök av andra gåendes fötter. Något som självklart ägarna till rullväskorna aldrig själva noterar. Det stör mig. Håller jag på att hamna i bitterträsket eller är det någon (typ Louise eller Tina som läser bloggen...) som håller med mig?!

En vanlig lördagkväll på IKEA

Att åka till IKEA en lönehelg är i vissa fall samma sak som att dö en långsam och plågsam död p.g.a. allt folk. Därför tänkte jag att om jag åker dit på kvällen borde det i alla fall vara lite lugnare, säg att det kanske skulle motsvara en lätt huvudvärk om vi nu är inne på smärt-jämförelserna. Det var värre. Migränvarning - minst.

Men, jag gillade det. Min hemlighet? Ingen tid att passa. Det i kombination med min enorma glädje för IKEA:s julsaker gjorde att jag var en av de få som gick runt och log där tidigare ikväll. Jag blev påkörd av vagnar, påsprungen av barn och stundtals runtskyfflad som en vante (kanske p.g.a. min storlek?!) och ändå så log jag. Dock inte ett sånt där galet leende som uppstår precis innan man kokar över, utan ett fridfullt leende. För jag trivdes. Jag strosade, kikade, funderade, la grejer i den gula jättepåsen, strosade vidare, la ur grejer ur den gula jättepåsen som blev full alltför snabbt, strosade vidare, småräknade i huvudet och försökte gissa vad det skulle gå på (252 kronor), funderade på om jag skulle köpa korv även fast jag skulle äta middag direkt efter (nej, kön var för lång), hamnde självklart i fel kö, tittade på söta lekande barn mitt i allt inferno och smyglyssnade på vad folk pratade om i kön runtomkring mig. Jag ägnade mig med andra ord åt en av mina favoritsysslor, observerande. Synd att man inte kan jobba med det. Jag skulle vara grym.

Konsten att analysera för mycket

När något är sådär fruktansvärt gott, då vill man (läs jag) aldrig sluta äta. Vissa grejer är också så goda att man inte kan tänka sig att lämna en smula av på tallriken. För det skulle vara sånt slöseri. Det är ju SÅ gott.

Vissa gånger uppstår dock problem. Som de gånger när man äter något som smular lite, t.ex. Leilas vit choklad- och blåbärscheesecake. I och med att man äter med sked på en platt tallrik är det svårt att få med sig allting upp på skeden. Och man vill inte gärna peta med fingrarna eftersom man blir så jäkla smulig. Hur gör man då? Man tar helt sonika upp tallriken till munhöjd, skrapar ihop smulorna med skeden och liksom skyfflar in i munnen. Man slipper smuliga fingrar OCH man slipper lämna kalorier kvar på tallriken. Ibland är jag så smart att jag nästan rodnar i min ensamhet.

PS. detta bör endast utföras ensam (eller möjligtvis tillsammans med en icke-dömande person). Gör du det tillsammans med andra, särskilt okända människor, riskerar du att uppfattas som konstig. Ett tips är då att ta en extra bit för att kompensera det du missar när du måste lämna de där sista smulorna. DS.

Kö-funderingar

Att stå i kö kan faktiskt vara ganska intressant. 9 gånger av 10 är det förvisso inte intressant vilket nästan alltid har att göra med att man inte tycker sig ha tid med att stå i kö. Men har man tid kan det, enligt mitt tycke, vara intressant. Som idag till exempel.

Jag befann mig på Åhléns syavdelning (och ha inga höga tankar om mig för det, jag köpte sidenband till min Mimmi Pigg-outfit på lördag. Ja som jag ska ha när jag ska på maskerad, inget annat...) när jag alltså fick möjlighet till kö-observation. För det första stod jag egentligen först i kön men min alltför snälla expedit lät sin mindre trevliga expedit-kollega, gå före henne. Fine by me tänkte jag, eftersom de bara skulle ha 2 varor. Det borde med andra ord inte ta särskilt lång tid. Men tänk så fel man kan ha.

Det visade sig nämligen att paret framför mig var 1). granskare 2). förvirrade och 3). irriterade på varandra. Första punkten visade sig genom att de häftklamrar, som de hade blivit rekommenderade av expediten, granskades ingående. Det lästes, det funderades och det diskuterades. Diskuterandet kan också kopplas till punkt 3 - irritationen, men det återkommer vi till. Efter mycket om och men, samt efter den numer ännu mindre trevliga expeditens garantier om öppet köp, bestämde de sig i alla fall att detta var häftklamrarna med stort H som skulle förgylla deras torsdag. Eller något. Detta leder oss alltså till nästa steg i ett köp, nämligen betalningen. Hon tog upp sitt kort och skulle precis till och dra det när frågan "har du Åhléns-kort" kom och förvirringen bröt ut.

Jo men ett Åhlénskort skulle de nog ha. Plånböcker togs upp och ca 1 decimeter kort började bläddras igenom. (Att ha korten i olika fack verkade inte ha slagit dem utan de körde på kortspelsvarianten istället. Kanske för att skapa lite mer spänning i vardagen, vad vet jag). Korthögen bläddrades igenom en gång och en till. När de påbörjade det tredje varvet började irritationen krypa sig på dem både och han suckade något om hennes slarvighet. Inte rätt drag då hon kontrade med att det nog var han som använde det sist. Ungefär samma nivå som i en sandlåda med andra ord. Den stora skillnaden är dock att detta var VUXNA människor som handlade gardiner, inte barn som åt sandkakor. Något Åhlénskort hittades i vart fall inte och det blev alltså till att göra ett köp utan att få den åtråvärda bonusen (hemska tanke). Hon drog kortet på sidan av betalningsgrunkan (vad heter det?!) vilket visade sig vara fel eftersom hon hade chip på sitt kort. Detta gjorde hennes andre hälft om än mer irriterad. Han var nämligen typen som stog med armen utsträckt och med händerna väldigt nära hennes, som att han ville dra hennes kort och slå hennes kod, ni vet typen som de tror att de vet och kan allt. Ganska ocharmerande egenskap. Ett nytt mindre ordkrig utbröt men till slut var koden slagen och kvittot i påsen.

Och allt det här stod jag vid sidan och granskade lite lagom svenskt. För man vill ju inte stå och stirra, inte väcka uppmärksamhet och stå ut. Istället smälter man in så gott det går mellan gardinstänger och julgardiner, man försöker se ut som man tänker på något annat. Men det gör man inte. Öronen lyssnar så de värker och man tänker: Sådär vill jag inte ha det när jag blir vuxen.

Höstpromenad

Att gå på höstpromenad kan vara ganska rogivande. Detta trots att det småregnar, det blåser och det är grått och trist i största allmänhet. Men man får också chansen att ta på sig stora halsdukar, en mysig mössa och världens kanske smartaste skor; gummistövlarna. Och när jag går där i min "höstpromenadsoutfit" kan jag inte hjälpa att gå på ett sätt som får höstlöven att "yra" omkring mig, ni vet att man liksom sparkar i lövhögarna när man går? Och när vattenpölarna kommer går jag rakt ner i dem - för jag KAN. För mina fötter blir inte blöta. Det gör i alla fall mina höstpromenader lite roligare.