Spelmani, höjdresa och bilåkande (och varning för lååångt inlägg)

Sedan sist har följande hänt: Biltur till Las Vegas med tillhörande 4 nätter i denna galna stad, biltur till Grand Canyon och tillhörande 1 natt och så biltur till Los Angeles som har inletts med 3 nätter hos Mickes bror med familj.

Lite mer utförligt då. Lördag morgon (dvs. för en dryg vecka sedan) gick vi upp vid kl. 7.00 för att äta frukost på vårt hotell i San Francisco och sedan hämta upp vår bil. En sak som förvånade både mig och Micke var antalet hemlösa, hur illa däran många av dem var och hur nära turistområdena de var. Det blir extra sorgligt när de två extremerna superturistigt och hemlöshet möter varandra på det sättet och det är svårt att hantera, i alla fall för en känslomänniska som mig.

Hur som helst hämtade vi upp vår hyrbil som blev en Jeep Liberty. Vi valde att lägga till en typ av "vägförsäkring" för ex. punktering vilket betydde att ifall vi skulle få ngn typ av sådant problem längs vägen skulle vi få det fixat omgående utan att betala ngt. Detta visade sig vara ett bra val men mer om det senare. Vi kom iväg från San Francisco ungefär 8.30 och efter ha väckt vår nyköpta GPS till liv (det var billigare att köpa en sprillans ny än att hyra...) så var vi då på väg på vår roadtrip. Det började toppen även om det är lite klurigt att hålla reda på alla vägfiler eftersom det inte är helt ovanligt med ca 7 stycken i närheten av storstäderna. Micke fixade i alla fall biffen galant och vi var snart ute och på väg mot Las Vegas. Ungefär 90 mil skulle klaras av och det gick alldeles prima även om utsikten efter ett tag blev torrare och torrare och nu, efter ca 200 mil, vet jag exakt hur den sydvästra öknen ser ut. TRÅKIG! Men, bikörandet gick prima (säger jag som hittills inte har kört en enda meter....) och vi kom till Vegas och vårt hotell Mandalay Bay strax innan kl. 18.00 tror jag. Vi hittade ett parkeringsgarage vilket gjorde att vi slapp Valet Parking vilket skulle ha kostat oss 35 dollar - per dag! Det tackade vi för eftersom vid incheckningen fick reda på att de låser 100 dollar/dag för oväntade utgifter + att de tog 28 dollar/dag för någon typ av "resortavgift". Pengarna rullar ganska fort känns det som. Men, de totalt 400 dollarna för oväntade utgifter får vi i alla fall tillbaka och vi antar att det är för att täcka upp för alla hotellgäster som spelar och dricker upp alla pengar och sedan inte kan betala för det de har satt upp på rummet. Att de alltid ska få oss andra hederliga att lida, va?

Men, efter incheckningen gick vi upp till rummet och tittade ut från vårt fönster på 32:a våningen med utsikt över den "lilla" flygplatsen vilket alltså betydde flygplatsen för alla privatjetar. De startade typ var 3-5:e minut på söndagen och limousinerna åkte i skytteltrafik till och från flygplatsen, otroligt. Första kvällen stannade vi på hotellet vilket bara i sig självt var överväldigande. Kanske tio restauranger, ett akvarium med hajar och så självklart – spel i alla dess former. Allt från spelmaskiner där man spelar för några cents och dollars till ”highroller”-rummen där minsta insats var några hundra dollar per hand i ex. olika pokerspel. Så, vi testade vår lycka vilken var obefintlig och vi konstaterade att de som gör spelen för de olika spelmaskinerna måste gå på alla möjliga slags droger för att komma på de absurda varianterna av spel. Jag tycker kanske inte att denna typ av ställen är de roligaste eftersom så mycket är på låtsas, dvs. allt från människors utseende och rikedom till hotellen och staden Las Vegas i sig. Sedan finns det förstås de som är snuskigt rika också på riktigt men det är fortfarande en slags fasad över allt som jag har svårt att ta mig igenom och se det roliga i. Men, trots det var det superhäftigt att se och jag skulle nog trots allt åka tillbaka men nu vet jag att det faktiskt är ÄNNU större och ännu mer fejkat än jag trodde. Micke å andra sidan var i himmelriket eftersom han älskar att spela och då framförallt de olika pokervarianterna. Och efter en dag där fick han mig tillräckligt varm i kläderna så att jag själv vågade sätta mig ner vid ett bord och vara med. Efter världens flyt och nybörjartur första gången då jag dubblade min förhållandevis lilla insats så blev jag väl för styv i korken och förlorade sedan jag både det jag vunnit och min insats. Surt för mig! Micke spelade också en pokerturnering som han trodde skulle vara liten men det visade sig att den innehöll cirka 100 spelar och han åkte ut på 14:e plats, bara två platser från att få betalt. Men jag antar att vi får vara lyckliga för vår kärleks skulle istället eftersom vi båda hade så otur i spel denna gång :)

Vegas är en stad uppbyggd av de olika hotellen så vi utforskade alltså några andra hotell också men i princip ser alla ut på samma sätt med stora stora spelrum och så olika typer av restauranger. Glöm historia och vackra gamla byggnader. Här kan man på sin höjd hitta nya byggnader som ska se gamla ut, som ex. hotellet The Venetian som är (som man kanske kan höra) är inspirerat av Venedig och Italien och har gondoler och vatten i och runt hotellet. Vi hade också ett monsterstort poolområde med en pool med tillhörande vågmaskin så att det skulle kännas som ett hav, det fanns en sandstrand, en pool som var ström så man kunde flyta omkring och så två pooler till. Och tusen solstolar, servitriser i bikinis och öl i termosmaterial för att hålla kylan bättre. Inte så svenskt med andra ord och som just en sådan blir man superchockad över ex. servitriser i små små kläder eftersom det ALDRIG skulle gå att se i Sverige. Men, alla erfarenheter gör en väl rikare även om det kanske inte är något som man tycker om.

Efter fyra nätter i Vegas kände vi oss i alla fall ganska nöjda och vi tog vår bil för att göra en ny körning, inte riktigt lika lång denna gång utan ”bara” ca 40 mil från Vegas till Grand Canyon. En körning som bara bestod av öken och berg i olika varianter. Vi såg till och med en liten gräsbrand precis bredvid vägen som just hade startat och man kan bara föreställa sig hur vanligt det blir med sådana senare under sommaren eftersom det trots allt inte är så varmt ännu. Bara 30-35 grader mot sensommarens dryga 40. Måste vara outhärdligt! I alla fall rullade vi på och jag, kissnödigast i världen, lyckades till slut övertyga min privatchaufför att stanna vilket visade sig vara ett bra beslut gällande mer än att jag fick behålla mina byxor torra. Vi stannade på en mack med en bilverkstad precis vägg i vägg och när vi körde in på macken så såg en av männen som jobbade där att vi hade lite luft i vårt däck och han sa att det är bäst att vi kollar det innan vi åker vidare. Så, han kollade det däcket och alla andra däck och det visade sig att de var så slitna att metallen hade börjat krypa upp underifrån och det var därför som vi hade för lite luft. Och, med den värmen som är på vägarna där kunde det ha slutat med däck som exploderat och ja, vad som hade hänt vet ju ingen. Vi ringde i alla fall Hertz och efter att vår snälla mekaniker Tim förklarat läget för dem lyckades vi få alla däck utbytta utan kostnad på den bilverkstaden. Så efter ett pitstop på ca 1,5 timme var vi äntligen iväg igen men med sprillans nya däck. Så, tack Tim i den lilla hålan i Arizona!

Vi fortsatte körningen och kom fram till Grand Canyon runt 15.30, checkade in och åkte sedan upp till nationalparken vid den södra delen av Grand Canyon. Där kunde man dels åka runt med bilen, gå olika typer av mer eller mindre ansträngande leder och åka olika typer av turistbussar. Amerikaniserade (och trötta) som vi var valde vi bilalternativet även om vi trots allt gick ur bilen för att ta våra fotografier. Och trots skyhöga förväntningar slog Grand Canyon oss med häpnad. Helt fantastiskt vackert även om jag drabbades av superhöjdrädsla och lätt panik och vågade knappt gå fram till ”kanterna” för att ta bilder. Det var så jäkla högt upp, dryga 2000 meter där vi var och det var bokstavligt stup ner på 2 km även om de var i olika ”nivåer”. Men när man tittade allra längst ner på floden, Colorado River, så fick jag supersvindel och blev skakig från lilltår till hårrötter. Jag lyckades i alla fall till slut återfå en liten del av mitt mod och vi kunde ta ett par bilder på oss båda med utsikt över de röda bergen. Vissa ställen hade räcken och staket men andra ställen var helt fria och övermodiga människor kunde lätt ramla ner om de var ovaksamma. Jag lyckades med darrande underläpp, lätt tårfyllda ögon och min snällaste röst få Micke att inte gå ut alltför långt och jag tror att han förstod min panik och han stannade faktiskt på ett rimligt avstånd från kanten. Tack för det älskling! Vi stannade till solnedgången, ungefär runt 19.30 och åkte sedan tillbaka till hotellet för middag och också middagsunderhållning i form av en banjospelande, cowboyhattsprydd man. Han personifierade i princip alla fördomar man har om folk från landet i USA med andra ord.

I torsdags var det sedan dags för nästa biltur och en längre sådan denna gång, cirka 80 mil. Och med GPS:ens hjälp gick det också som smort och vi lyckades undvika den horribla trafiken i LA genom att ta en liten bakväg. Vi kom fram runt 18-tiden och möttes av Mickes bror Robert, hans fru Vanessa, Madison 12 år och lilla Alexis på 8 månader. Senare på kvällen dök också Anthony upp, Vanessas son från tidigare. Vi åt en utsökt middag med grillad kyckling, stark mexikansk sås, guacamole – allt på en smörgås = amerikanskt. På fredagen hade Robert och Vanessa tagit ledigt och vi åkte ner mot downtown LA (de bor ca 40 minuters bilfärd utanför) och gick runt i olika butiker. Efter sedan ha fastnat i fruktansvärd LA-trafik åt vi en sen lunch (typ 15.30) och åkte sedan och plockade upp Madison från skolan innan vi åkte och handlade till kvällens middag som Micke och jag fixade. Rotfrukter i ugn med fetaost och en fet biff på grillen. Gott!

Gårdagen bestod av nöjesfärd till Universal City and Universal Studios och även om en stor del av dagen bestod av köer till de olika åkattraktionerna så var det superkul. Vi åkte vatten-bergodalbaner och blev dyngsura, såg 3D och 4D (dvs. att ex. stolen du sitter i rör sig när den på filmen springer, att de sprutar vatten när någon nyser och att det kommer ner plastspindlar från taken när det var spindlar på filmen). Skithäftigt. Och så åt jag självklart sockervadd eftersom det nästan är lag på det när man är på nöjesfält men eftersom allt är så mkt större här fick jag lätt magknip efter ha tryckt i mig allt själv. Middag åt vi sent på en restaurang på området och det blev revbensspjäll. Mumma! Det blev ganska sent och vi var inte hemma förrän efter tio på kvällen och vi var alla riktigt möra när vi kom hem och det är vi fortfarande idag. Som tur är var Alexis världens snällaste (och sötaste – vi funderar på att kidnappa henne) hela dagen och blev inte ens rädd när King Kong skakade hela vår buss på vår rundtur. En riktig liten söt tuffing!

Nu vilar vi upp oss innan vi åker till hotellet i West Hollywood för vår sista incheckning för resan. 9 nätter. Ska bli skönt att kunna packa upp väskan och få känna sig lite ”hemma” för ett tag eftersom vi har flängt runt så himla mycket nu på senaste. Men, jag måste erkänna att jag faktiskt börjar få lite hemlängtan. Att få sova i sin säng, få rutiner igen, träna, träffa familj och vänner och till och med jobba (ja det är sant). Men, innan dess ska vi njuta av sol och värme här i Los Angeles även om det inte är så varmt enligt de som alltid bor här, ”bara” 25 grader. Rena högsommaren för oss med andra ord! Veckan består i alla fall av att vi ska gå på förhandspremiär av Baksmällan 3, kanske ska vi gå på en inspelning av Conan O’Brian och så självklart sol, bad och shopping. Pengarna rullar med precis som lille John prisar jag gud för skatteåterbäringen som väntar oss inte långt efter att vi kommer hem :)

 

Min privatchaufför

Spel!!!

Gatuvy över The Strip/Las Vegas Boulevard

Vågpoolen + sandstrand

Poolområde

Gatuvy by night

 

The Exalibur

Hotell - The Luxor

Paris

The Venetian

The Venetian

Öl i termosflaska

Mer av vårt poolområde

Vår bil på bilverkstad med Tim (kunde lätt misstas för Luigi i Super Mario)

Modig man vid Grand Canyon

Grand Canyon

Mer utsikt

Solnedgång

Snubbe med banjo 

Madison & Scrappy

Micke & sötungen Alexis

Superhäftiga attraktionen Transformers

Jurassic Park

Universal

Och så King Kong såklart!

 

Det är mycket nu...

Vidrigt att påstå att man har det "stressigt" när man är på semester och stressigt är väl att överdriva men det är i alla fall fullt upp hela tiden. Detta gör att det är lite svårt att hinna med och skriva här, men jag ska försöka göra det liiite oftare, men jag lovar ingenting :) Mycket av det handlar om att pensionärs-Malin (och till viss del också Micke) är så himla trött på kvällen. Jag somnar ungefär 3 sekunder efter att jag har lagt mig i sängen och sover sedan som en stock MINST 8 timmar. Igår blev det till och med en eftermiddagslur. Skyller på den friska luften och det faktum att vi går hela tiden. Vore intressant att ha en stegräknare sådana här semestrar.

Hur som helst har vi i alla fall lämnat New York vilket vi gjorde i tisdags. Avslutningsdagarna i New York shoppade Micke, vi åt kött så vi höll på att spricka på Red Rooster och fascinerades av både fantastisk atmosfär, bra service och ännu bättre mat. Kan verkligen rekommenderas. Den fantastiska atmosfären bestod mest av att de hade ett eget charachas-band där och folk spontandansade, både på riktigt och sittandes i sina stolar. Eftersom vi är från nordliga breddgrader i Svedala nöjde vi dock oss med att nicka lite i takt med huvudet, ska liksom lite extra till för att en annan ska ställa sig upp och spontandansa på en trendig krog. Men, lika kul hade vi för det :) Vi höll också på att bränna sönder våra smaklökar för evigt på förrätten, Buffalo wingsen var inte bara "hot" de var DANGEROUSLY hot. De glömde bara skriv det på menyn. Men trots det var det alltså en av mina/våra bästa restaurangupplevelser någonsin.

Vi cyklade sedan runt i Central Park och Micke shoppade lite till. Flyget till San Francisco gick bra och på flygplatsen här i SF fick vi besåkada en hund som gjorde sina behov bredvid bagagebandet (det var väl en lång flygning för hen också...) och sedan tog vi taxi medan dimman bokstavligt rullade in över bergen. Mäktigt.

Här har vi åkt gammal spårvagn över kullarna, sett sälar, gått ännu lite mer, ätit den bästa sushin hittills i våra liv, gått lite till, tittat på gamla fängelsehålor på Alcatraz, frusit lite av både dimma och blåst, cyklat över Golden Gate i ännu lite mer dimma och blåst och sedan cyklat vidare till den pittoreska lilla byn Suasolito och ätit lunch. Otroligt vackert och där var det både varmt och sol! Vi åt med utsikt mot både Golden Gate-bron och San Francisco där man såg dimman ligga tät. Otroligt. Men, vi tyckte att vi hade cyklat nog och var lata/smarta och tog färjan tillbaka. Väldigt skönt för trötta ben. Nu har vi packat ihop och förberett oss inför morgondagens mastodont-roadtrip till Las Vegas. Typ 80-100 mil eller något sådant ska vi knäcka på en dag. Baggis, eller hur?

Så nu ska vi vandra runt en sista gång här nere i SF och antagligen äta sushi igen på samma ställe som för ett par dagar sedan. Tråkigt? Kanske. Men också GOTT!! Nu - bilder.

Red Rooster

Kött

Sälar (?)

SUSHI!!!

 

(Fota mat = viktigt för båda oss) 

 

Sausalito

Golden Gate skymtas i dimman....

Spårvagn

Alcatraz

Utsikt från Alcatraz

Alcatraz

Nytt boende?

Utsikt bakom galler

Återförening i New York

SÅ fick vi äntligen träffas igen efter en månad utan varandra. Väldigt väldigt skönt och härligt att få se  varandra igen måste jag säga! Trots att det tog Micke nästan 5 timmar från det att han landade till att han var på hotellrummet så var humöret glatt och vi åt lite snacks på hotellrummet innan vi gav oss ut för att äta en bit mat och bara vandra omkring och titta på detta under, New York. Bästa sättet att känna igen oss turister är väl att vi tittar mer uppåt än neråt, att våra hakor är nere vid bröstet av förvåning/beundran och vi utbrister "woooow" titt som tätt. För det är liksom så det känns.

Hur som helst vandrade vi omkring runt Times Square (vi bor bara några gator bort) och en bit bortåt där vi hamnade på en japansk restaurang som vi åt på förra gången vi var här. Supergod sushi verkligen!!! Efter det blev det en tidig sänggång där vi för en gång skull hade ombytta roller jag och Micke och han somnade runt 21.30 och jag höll mig vaken till hela 22.30. Att han hade varit vaken typ 24 timmar kunde inte göra att jag kände mig mindre stolt över min nya sena sängvanor.

Lördag morgon blev det upp vid 8.30 och frukost strax utanför hotellet för att sedan vandra sydöst ner till ett färjeläger där vi tog färjan över till Brooklyn för att gå på en matmarknad, vandra runt lite och kika in på Brooklyn Brewery där vi provsmakade lite olika öler. Kl. 12.00. Det är så det är när man har semester!

 

 

Efter ölprovning och lite mat på matmarknaden blev det färja tillbaka till Manhattan och lunch i en mindre charmig foodcourt på Pier 17. Därefter tog vi en promenad mot tunnelbanan för att ta oss upp mot SoHo men vi åkte efter mkt om och men fel och hamnade alldeles för långt norrut. Omärkt expresståg är mindre bra. Men, inget depp för det utan vi vandrade helt sonika neråt istället och fastnade länge i Washington Square Park där tre killar underhåll med dans och stunttrick, en annan spelade säckpipa, ett gäng steppade och ett annat spelade gitarr och sjöng lägereldssånger. Återigen tappar man hakan och säger "wooow". Men kul är det. Sedan hade vi inte så mkt mer tid kvar utan vi vandrade tillbaka till tunnelbanan för att ta oss till hotellrummet för dusch och fix innan middag och senare min 25-årspresent från Micke. Phantom of the Opera med ingen mindre än herr Peter Jöback. Bästa möjligt present! Middagen blev tyvärr en besvikelse med kall tonfisksallad (burktonfisk...) och ruttna potatisar i en iskall park. Ja, det var helt enkelt inget toppenställe. Men, desto bättre var Phantomen. Har ju aldrig sett den och inte heller hade jag/vi koll på handlingen men den var verkligen fantastisk även om det var lite för mkt operasång kontra musikalsång för min smak. Peter Jöback var dock fantastisk, over the top och rysnings/tårframkallande på alla sätt. Han var otrolig.

 

Idag började vi dagen med ett annat och bättre frukostställe med RIKTIGT bröd, dvs. bröd med annat än luft och mjöl i. Superhärligt ställe med ekologiskt rakt igenom. Mkt bra start på dagen. Därefter gick vi sydväst mot High Line, en gammal järnväg som är upprustad och som helt enkelt nu är en gångväg ovan mark och som gav bra utsikt över staden. Kanske lite mkt folk men det är bara att inse att det trots allt inte bara är vi som har valt att åka till New York i maj för att turista.

 

Efter det vandrade vi än mer söderut, än en gång mot SoHo men denna gång genom att passera Greenwich Village vilket är ett väldigt lummigt och härligt område. Som alltid blir man fascinerad av att det kan bli så tyst i en sådan stor stad, bara ngn gata från en jätteaveny. Vi åt lunch, kollade lite i butiker, tog en öl och kändes oss efter det så jästa att vi åkte tillbaka till hotellrummet och tränade på deras gym. Kanske kan få oss att i alla fall hålla oss på en +/- 0-nivå här när intaget av föda och dryck är betydligt större än vanligt. Särskilt en kväll som denna när vi ska besöka Marcus Samuelssons restaurang Red Rooster uppe i Harlem. Har redan kollat på menyn flera gånger och ser verkligen fram mot det. Utlåtande kommer i nästa blogginlägg :)

En födelsedag i ensamhet men en helg med desto mer fart och fläkt

 

 

Hej hej hallå dagboken. Så sitter man här, ett år äldre och antagligen inte jättemycket visare. Eller? Har i alla fall blivit väl omhändertagen på kontoret idag, cupcakes, blommor, blombud och så blev jag bjuden på lunch. Och med extra cheesecake från restaurangen som förstod att jag fyllde år. Lyxigt!

 

 

 

Men, innan dagen med stort D, födelsedagen med stort F osv. så var det ju också en helg. En helg som spenderades i huvudstaden. Åkte med en av tjejerna från kontoret i fredags och fick mycket snällt nog skjuts av henne och hennes pojkvän dit upp, ca. 1 timmes bilfärd. Bilfärden gick till den yngsta sonen i familjen som bor strax utanför D.C. där jag lämnade av väska (självklart med datorn så att jag kan titta på Vänner innan jag somnade, alltid - oavsett tid...) innan vi gick ut och åt en middag tillsammans, allihopa. Detta gjorde vi på en sådandär japansk restaurang med stekbord som jag fick lära mig heter Hibachi-grill. En himla rolig upplevelse där vi drack "vulkan-drinkar" och fick en riktig mat-show där kocken alltså lagade maten precis framför ögonen på oss samtidigt som han trixade med att kasta knivar, hacka grönsaker väldigt snabbt samt genom att kasta ägg upp i mössan osv. Allt samtidigt som jag satt och flinade som ett glatt barn på julafton (syns tydligt på bilden nedan på mig...), det var superkul OCH gott. Bra kombination måste sägas.



 

 

 

Kvällen fortsatte därefter med en utekväll för mig och Phillip, en kväll i 90-talsmusikens ära men där jag tyvärr insåg att 90-talsmusiken här antagligen var lite annorlunda än den som jag upplevde i Sverige. Det kan ju förvisso vara för att jag under den större delen av 90-talet lyssnade på nästan alla låtar i Smurf-version. Vem minns inte klassiker som Smurfa med Lillsmurf, Moviesmurf och Smurf-bop? Hur som helst så var det massa musik som jag inte kände igen men ungefär var 5:e låt kom det något jag kunde sjunga med i och då blev det lite roligare. Kvällen avslutades med en pizza-slice, ser kanske inte så himla smaskig ut - men det var den, i alla fall där och då.

 

 

 

Dagen efter = lördag var jag lite trött men blev väckt av Bo (Bosse) som är en hund och inte en medelålders man. Med andra ord var det ett ganska trevlig uppvaknande och inte så chockartat som ifall Bosse från Harry Boy-reklamen (ni vet han med ett eget körfält) hade väckt mig... Hur som helst så blev jag väckt av Bosse och jag begav mig tillsammans med Phillip och hans rumskompis Mitch till en Farmers Market där vi åt mini-munkar och tittade på närproducerade grönsaker och växter. Härlig start på dagen. Vi fortsatte därefter in mot centrala D.C. där vi åt brunch, för att sedan vandra runt på The Mall, titta på Washington-monumentet, the United States Capitolium och gå på ett par museum. Det blev en botanisk trädgård med fantastiska blommor och kan bara önska att jag skulle kunna ha likadana hortensior på min/vår kommande altan på framsidan (jag är visst äldre eftersom jag skriver så engagerat om blommor...). Vi gick också på museet för amerikansk historia där jag blev som mest engagerad av rummet med massa vackra klänningar från alla presidentfruar. Riktigt häftigt att de faktiskt har haft på sig JUST de klänningarna och extra roligt att också få se kläder i sin faktiska storlek och inte i skyltdocke/barbie-storlek. Dagen avslutades med tåg tillbaka hit till Fredericksburg och middag i sängen. Fick nästan in hela kostcirkeln i middagen med tanke på att popcornen faktiskt hade olika smak, både havssalt & peppar samt pretzels och vit choklad. Blev lite smuligt i sängen men det var det lätt värt!

 

 

 

Och med det är det dags för mig att sova. God natt dagboken, Sverige och världen.