Idyllisk vinterpromenad. Eller?

Vinterpromenad. Kyla. Vit luft omkring mig när jag andas. Iskall näsa som aldrig riktigt blir varm hur länge jag än går. Idylliskt landskap, det är vitt, fluffigt. Det ser mjukt ut och jag känner lust att kasta mig i snön handlöst. Men jag låter bli, fortsätter att gå och vet att snön knarrar under skorna, även om jag inte hör det eftersom jag har musik i öronen. Borde egentligen ta ur hörlurarna - njuta av stunden, av tystnaden. Men jag fortsätter. Det får bli nästa promenad, för det blir fler. Fler promenader som ger blossande röda kinder när man väl kommer in i värmen.

Fortsätter gå. Försöker andas så att det ska bli rökringar, det går mindre bra. Ger upp och försvinner iväg i tankarna igen. Men så bryts plötsligt idyllen av ilsket blinkande ljus och ljud som tränger igenom, trots superhörlurar som normalt sett stänger ute de flesta ljud. Men inte nu. Det är för högt. Det är som att bli väckt mitt i natten, att någon plötsligt tänder lamporna och tvingar en att titta, fast det inte går, det är för ljust, för smärtsamt. Lite på samma sätt är det nu, när brandbilarna åker förbi, tätt följd av en ambulans. Man vaknar upp. Ljuset sticker i ögonen och det går inte längre att njuta av kylan. Den kryper under jackan som nyss kändes på gräns till för varm, kryper närmare hjärtat och kylan tränger in. För de där blåa ljusen betyder så mycket mer nu än vad de gjorde när man var mindre. Nu vet man de möjliga konsekvenserna, allt det hemska som brukar följa av de tutande bilarna som man tyckte var så spännande när man var mindre.

Jag skakar lite på huvudet, som för att skaka av mig obehagskänslorna. Det går sådär, men jag fortsätter att gå och sänder en tanke till den eller de som bilarna var på väg till, hoppas att det går bra. Ökar takten för att få upp värmen igen, snart så. Så småningom försvinner obehagskänslorna iväg, jag är åter i mina egna tankar och ser det idylliska vinterlandskapet kring mig. Livet fortsätter som vanligt, för mig och förhoppningsvis för de andra också...

Nästa fredag är planerad

Från någon bok som lägger fram fördelarna med att vara hemma själv en fredagkväll (snott från Louise blogg: http://www.enrattaatminarm.blogg.se/ - namnet får hon förklara själv, om hon kan vill säga)

- Det är ingen som tittar snett på dig när du släpper ner en godisgubbe i ett glas och skriker "hjälp rädda mig!" för att sen släppa ner en godisfisk och nynna temat ur hajen.

Helt plötsligt blir jag onekligen förbaskat sugen på att vara hemma själv (frågan är om det måste vara en fredag?) och testa detta. Jag känner själv att mina känslor är lite konstiga samtidigt som nyfikenheten att se den stackars godisgubben kämpa för sitt liv är för stor för att jag ska kunna motstå att testa detta. Vad jag gör nästa fredag är med andra ord givet!

(Tänkte också på om detta är ett av de starkaste argumenten som läggs fram i boken för att vara hemma själv. Känner liksom att det kan bli lite tråkigt i längden att släppa ner godisgubbe efter godisgubbe i ett glas. Jag menar, slutet är ju alltför givet, spänningsmomentet kommer försvinna och med det syftet. Döda godisgubbar vareviga fredag - inte kul!)

Att anpassa sig till rådande förhållanden

Imorse påväg till tåget så jag en man som verkligen fattat galoppen om hur man ska ta sig fram när det är såhär mycket snö. När alla andra halkar fram i snön med för kalla skor som läcker in (jag vet, jag får skylla mig själv) så tog han helt enkelt fram skidorna och stakade till jobbet. Starkt jobbat säger jag. Undrar vad han hade för valla?

Vinterlandskap

Idag när jag gick (läs pulsade i snö) hem från tåget såg jag de fantastiska snöhögar som blir från plogbilarna. Sen såg jag barn. Och pulkor. Efter det ville jag vara 10 år igen. Måste nog ta och träffa min kära kusin snart så jag får en ursäkt att åka pulka.

Ett annat, kanske ännu starkare, vinterminne jag har är från Falun. När man åkte med mormor på sparken ner till parken och fikade. Hennes fantastiskt goda bullar smakade nog aldrig så bra som då. (Observera mössan på bilden. Undrar var den har tagit vägen?)

Ett brutalt uppvaknande

Jag har tydligen missat kladdkakans dag och jag kan inte sluta att fråga mig själv: Hur kunde detta hända?!

Ingen ska känna sig träffad. Tolka inte. Läs bara.

Besvikelse. Att vara arg. Vissa pratar till och med om hat. Men att vara besviken är nog ändå värst, eller framför allt att göra någon besviken är nog ändå värst. Självklart har alla olika sätt att hantera känslor men för mig är det ändå så - att besvikelse är värst.

Man kan också vara olika besviken, det finns en egen skala för besvikenhet hos mig. Beroende på vad personen ifråga har gjort. Något som ökar besvikelsen är hur många gånger en person har gjort något. Ju fler gånger, desto högre upp på listan.

Besvikelse för mig är när man missbrukar någons förtroende. När man tar någon för givet. När man tar någons godhet för givet. Vi alla gör ju fel, vi har våra brister och det är okej att göra fel, det är inte det jag menar. Herregud jag är ju inte mer än människa själv! Men det är när man upprepar sina fel, när man inte bryr sig om sina brister för att man vet att någon annan tar hand om följderna - ja då blir jag besviken.

Jag blir också besviken på de som är för fega för att säga vad som är fel. När man är så stolt att man inte ens öppnar sig för sina nära, berättar, gör sig sårbar, skapar band - växer upp. Bjuda på sig själv, inte enbart göra saker för sin egen vinning och att göra något, som låter så lätt men tydligen inte är det, skilja mellan rätt och fel.
Att växa upp är också en klurig sak. En sak som minst av allt har att göra med ens faktiska ålder, något som man ironiskt nog har förstått ju äldre man har blivit. Det handlar om mognad. Man är inte äldre än man känner sig, är inte äldre än man beter sig. Man tänker konsekvens innan man tänker handling, utan att för den sakens skull tappa känslan för spontanitet. Man tar ansvar för de konsekvenser som eventuellt uppstår på vägen (vi är ju som sagt bara människor) och man anstränger sig till sitt yttersta för att inte missbruka folks förtroende, att inte göra de som betyder något besvikna.

Först då man förstått den gyllene regeln om att ge och ta, dess balans och dess tendens att lätt tippa över åt än det ena, än det andra hållet, först när man förstått vikten av att ligga långt ner på besvikenhetsskalan, ja först då kan man med (min) tillåtelse få kalla sig vuxen.

Tågkonversation och nostalgitripp tillbaka till barndomen

Konversation mellan två tjejer ca 10-12 år på tåget:
Tjej 1: "Snälla kan inte du slänga den här tomma flaskan åt mig?"
Tjej 2: "Nää... Varför då? Jag orkar inte!"
Tjej 1: "Jo, men kom igen! Snälla, snälla, snälla?!"
Tjej 2: "Okej då. Men bara om du lovar att aldrig svika mig och att alltid vara min bästis!"
Tjej 1: "Visst, det lovar jag."
Tjej 2: "Bra", tar med sig flaskan och går och slänger den.

Okej, inte haha-konversation direkt men det som slog mig var hur olika frågor de hade till varandra. Slänga flaska vs. vänskap för alltid. Väger inte riktigt jämt där tycker jag. Men å andra sidan kan jag sakna tiden när man satte den här typen av "ultimatum" mot varandra. Det var också samma tidpunkt när man spontanskuttade när man var glad, när man bytte kompishjärta med varandra och samlade på pogs den ena veckan och kulor veckan efter. Det var tider det!

Snö!

Snöyra, eller ja, knappt 0,5 cm snö men ändå! Lite snö idag och mkt mer ska komma. Säger de i alla fall. De där vädermänniskorna är lite luriga i och för sig. Men jag väljer att tro på dem, det är ju trots allt jul och allt sånt. Det blir nog en bra jul det här trots allt. Det ska det bara bli!

Lista

Bra just nu:
- Jullov
- Ögonöppnare
- Lussebullar
- Kyla
- Snö
- Agnes & Måns i All I Want For Christmas. Rysningar.
(... egentligen allt som har med julen att göra)
- Alex Schulmans blogg.
- Bara 2 månader till Melodifestivalen. Go tonartshöjningar, go!
- Värsta månaderna på hela året avklarade. Nu kan det BARA bli bättre (och ljusare...)
- Positivitet

Det där lilla extra

Det är ofta väldigt små detaljer som får något att gå från dåligt till okej, okej till bra och bra till fantastiskt. Det är ofta utan någon egentlig extra ansträngning från den som gör det men likväl otroligt uppskattat av den som tar emot det.

För mig är det en självklarhet att göra många av de här saker, det är helt enkelt vett och etikett (tack mamma och pappa för grym barnuppfostran!). Men för väldigt många andra, skrämmande många andra, verkar det inte vara det. Och det märker man på två sätt. För det första så gör de gör inte de här "självklara" sakerna, ex. håller upp dörren, låter äldre sitta på tåget etc. För det andra blir de överraskande glada om det är någon som gör det för dem.

Min taxichaufför hem från stan i fredags (efter en, som alltid, lyckad julfest med jobbet) är ett lysande exempel på att göra något extra. Han bjöd på choklad när jag kom fram och skulle betala. Ett Marabou-hjärta. Sånt gör mig så glad. Istället för en vanlig taxiresa blev det helt plötsligt en grymt bra taxiresa. Att jag sedan är ett levande chokladmonster gjorde ju bjudningen än mer lyckad. Men ändå. Tack du okända taxichaufför!

Gilla julen

GILLA JULEN står det med stora bokstäver runtomkring på IKEA. Som en befallning. Men en ganska bra befallning tycker jag.

Spindelmannen?

I fredags natt när jag kom med sista tåget från stan hem till härliga hooden såg jag Spindelmannen. Helt övertygad. Sprang över bilparkeringen i Stuvsta mot planket till järnvägsspåret. Och svisch var han mitt på planket och en sekund efter det över planket och borta. Fort som tusan var han borta. Vad tror ni? Spindelmannen känns väl inte helt långt borta? Eller är kombin vin, trötthet och mycket snabb tonårspojke som utförde en mer radikal form av plankning troligare? Jag vet inte svaret, men jag vet vad jag såg. Det räcker för mig.

Noterat från TV-reklamen

Var det bara jag som märkte att förra veckans reklam från Gina Tricot INTE framfördes av den översnygga norskan?! Kan hon ha varit sjuk kanske? Eller ville hon bara inte göra underklädesreklamen? (Men om inte jag missminner mig har hon varit lättklädd förr så det borde inte vara anledningen...)

Skönt i alla fall att hon är tillbaka den här veckan, att allt är som vanligt igen. Fy sjuttsiken för förändringar!