10 minusgrader. Klockan är 06.20 och jag undrar själv vad jag gör uppe och framför allt vad jag gör utomhus (har sin rimliga förklaring i att jag ska åka till jobbet). Burrar ner ansiktet så långt jag kan i min överdimensionerade halsduk och försöker att tänka på varma platser för att minska rysningarna av kylan.
Ser en person närma sig en bit bort på vägen. Tycker synd om honom/henne som också tvingats ut i mökret och kylan. Men så ser jag att personen ifråga närmar sig ganska snabbt. Tänker kanske att det är jag som går väldigt långsamt.
Det är inte jag som går långsamt. Det är han som springer. Springer! Kl. 06.20 en fredagmorgon i snömodd och flertalet minusgrader. Jag blir inte imponerad som man kanske skulle kunna tro. Snarare känner jag avsky (lite väl starkt kanske, men ändock). Ska det verkligen vara nödvändigt? Så tidigt? Och när det är så kallt? Min duktighetskänsla av att över huvud taget ha gått upp är plötsligt som bortblåst och fredagskänslan långt, långt borta...
Friday, January 29, 2010
Tuesday, January 26, 2010
Nu har det alltså hänt
Det jag så länge fruktat, det jag har känt på mig att det ska hända, har nu också hänt. En magkänsla som (tyvärr) visade sig vara sann och som uppdagas i dagens aftonbladet.se
Den norska Gina Tricot-modellen är nu förevigt borta. Bytt och kommer aldrig mer igen. "Gammalt" norskt har bytts mot ungt brasilianskt. Kan någon snälla tala om HUR vi ska kunna gå vidare? Hur vi ska få våra liv att rulla på som vanligt trots denna historiska förändring. Jag känner mig skräckslagen och handlingsförlamad och vill inte gå vidare, vill inte släppa taget. Hjälp!
Monday, January 11, 2010
Löfte
Jag lovar, dyrt och heligt, på min mammas död (gud förbjude!) och allt sånt där, att jag ska sluta använda uttrycket "hej och hå". Framför allt i samband med att jag reser mig upp/sätter mig ner och säger det lite mer utdraget: "ååååh hej och håååå", som en enda lång suck. Det känns fel varje gång jag säger det men ändå kan jag inte sluta. Men nu ska 50-talet få tillbaka sitt uttryck och jag ska försöka ta tag i min ungdom. Heja mig!
Saturday, January 09, 2010
När man har en dålig dag...
...när man har en dålig dag tenderar man att se allt som sker som fruktansvärt/hemskt/åt helvete(!)/jättejobbigt. Även fast det egentligen inte är det. Men just då är det det. Så jobbigt att det får den klassiska bägaren att rinna över. Man blir med andra ord arg, kanske till och med jättearg.
Det är inte ofta (läs nästan aldrig) jag blir arg, än mer sällan jättearg. Men igår blev jag det. Det började med att det strulade att spela in låtar på Friskis. Ingen katastrof men lite smått irriterande. Inte arg ännu men bägaren har börjat att fyllas. På vägen hem beter sig bilen konstigt och jag är tvungen att stanna till, gå ut i kylan och där kan jag mycket bittert konstatera att det är ont om luft i höger bakdäck. Mycket ont om luft. Och eftersom jag är relativt okunnig på området tar jag ut mitt wildcard och ringer pappa. Pappa är en klok man och säger åt mig att åka till närmaste mack och fylla på luft (anmärkningsvärt att jag inte kunde komma på detta själv...).
Tar mig bort till OK/Q8 och börjar ett febrilt letande efter tryckluften. Och eftersom jag är tjej på en bensinmack letar jag lite extra länge för att få någon typ av hånfull kommentar om detta. Ogillar att inte klara mig själv men jag hittar inte den där attans tryckluften och tvingas gå in och fråga. Bägaren fylls på ytterligare. Väl inne i butiken får jag i alla fall hjälp av en mycket trevlig man som snällt förklarade läget för mig. På grund av rådande vintertid, Arktisvindar och allt vad det heter, förvarar de tryckluften inne och inte på sin vanliga plats. Det känns lite bättre nu när jag 1). fått reda på att jag trots allt letade på rätt plats för normala väderförhållanden och 2). mannen dumförklarar mig inte på något sätt när jag frågar om han kan hjälpa mig.
Går ut i kylan igen och väntar på att tryckluften ska fyllas på (säger man så?!) och fryser nästan fingrarna av mig när jag måste trycka dit fälgsidan som nästan lossnat för att kunna skruva av ventilkorken. Går bort till tryckluftsmackapären igen och bestämmer mig för att nu får det vara nog på laddandet men väl vid bilen inser jag att jag nog var lite snabb. Nu är bägaren fruktansvärt nära att rinna över men vem kommer då om inte bensinmacks-mannen. Som en räddande ängel står han där och erbjuder mig hjälp. Tacka Gud för de som hjälper oss okunniga och förvirrade! Jag åker in i garaget och han fyller på däcket och jag kan lite gladare åka hemåt med en halvfull bägare.
En bilresa hem från Huddingevägen skulle i normala fall inte innebär särskilt mycket men med fingrar så kalla att man nästan kunde bryta fylldes bägaren snabbt på av alla idiotiska bilförare. Självklart är jag själv inte en idiot. Nej absolut inte, jag är Gud och alla andra fick sina körkort i flingpaketen. Så är det bara. Inga blinkers dit, inget väjande hit och tvärnitar för att förhindra olyckor var det jag fick uppleva påvägen hem. Normalt sätt kanske jag skulle blivit lite irriterad, skakat överseende med huvudet men åkt vidare. Nu var jag redan irriterad vilket med andra ord betydde att jag blev arg. Jättearg. Och när man som jag nästan aldrig är arg vet jag aldrig riktigt hur jag ska hantera alla dessa känslor som väller upp inom mig. Löste detta genom att dricka ett glas rött vin, kolla på På Spåret och Let's Dance samt genom att äta popcorn. Det funkade bra och jag kan glatt meddela att jag idag är helt återställd från gårdagens aggressioner.
Det är inte ofta (läs nästan aldrig) jag blir arg, än mer sällan jättearg. Men igår blev jag det. Det började med att det strulade att spela in låtar på Friskis. Ingen katastrof men lite smått irriterande. Inte arg ännu men bägaren har börjat att fyllas. På vägen hem beter sig bilen konstigt och jag är tvungen att stanna till, gå ut i kylan och där kan jag mycket bittert konstatera att det är ont om luft i höger bakdäck. Mycket ont om luft. Och eftersom jag är relativt okunnig på området tar jag ut mitt wildcard och ringer pappa. Pappa är en klok man och säger åt mig att åka till närmaste mack och fylla på luft (anmärkningsvärt att jag inte kunde komma på detta själv...).
Tar mig bort till OK/Q8 och börjar ett febrilt letande efter tryckluften. Och eftersom jag är tjej på en bensinmack letar jag lite extra länge för att få någon typ av hånfull kommentar om detta. Ogillar att inte klara mig själv men jag hittar inte den där attans tryckluften och tvingas gå in och fråga. Bägaren fylls på ytterligare. Väl inne i butiken får jag i alla fall hjälp av en mycket trevlig man som snällt förklarade läget för mig. På grund av rådande vintertid, Arktisvindar och allt vad det heter, förvarar de tryckluften inne och inte på sin vanliga plats. Det känns lite bättre nu när jag 1). fått reda på att jag trots allt letade på rätt plats för normala väderförhållanden och 2). mannen dumförklarar mig inte på något sätt när jag frågar om han kan hjälpa mig.
Går ut i kylan igen och väntar på att tryckluften ska fyllas på (säger man så?!) och fryser nästan fingrarna av mig när jag måste trycka dit fälgsidan som nästan lossnat för att kunna skruva av ventilkorken. Går bort till tryckluftsmackapären igen och bestämmer mig för att nu får det vara nog på laddandet men väl vid bilen inser jag att jag nog var lite snabb. Nu är bägaren fruktansvärt nära att rinna över men vem kommer då om inte bensinmacks-mannen. Som en räddande ängel står han där och erbjuder mig hjälp. Tacka Gud för de som hjälper oss okunniga och förvirrade! Jag åker in i garaget och han fyller på däcket och jag kan lite gladare åka hemåt med en halvfull bägare.
En bilresa hem från Huddingevägen skulle i normala fall inte innebär särskilt mycket men med fingrar så kalla att man nästan kunde bryta fylldes bägaren snabbt på av alla idiotiska bilförare. Självklart är jag själv inte en idiot. Nej absolut inte, jag är Gud och alla andra fick sina körkort i flingpaketen. Så är det bara. Inga blinkers dit, inget väjande hit och tvärnitar för att förhindra olyckor var det jag fick uppleva påvägen hem. Normalt sätt kanske jag skulle blivit lite irriterad, skakat överseende med huvudet men åkt vidare. Nu var jag redan irriterad vilket med andra ord betydde att jag blev arg. Jättearg. Och när man som jag nästan aldrig är arg vet jag aldrig riktigt hur jag ska hantera alla dessa känslor som väller upp inom mig. Löste detta genom att dricka ett glas rött vin, kolla på På Spåret och Let's Dance samt genom att äta popcorn. Det funkade bra och jag kan glatt meddela att jag idag är helt återställd från gårdagens aggressioner.
Konstaterande
Man vet att man inte borde gå upp så tidigt när inte ens Nyhetsmorgon har börjat. Då är det banne mig för tidigt!
Monday, January 04, 2010
2010
Nytt år och nya möjligheter, eller vad är det man brukar säga? Men det kan väl inte vara så att bara för att det är nytt år, när vi byter datum från 31 december till 1 januari, så kommer möjligheterna flygande till oss, utan att vi behöver lyfta ett finger? Att jobberbjudanden med superbetalt, shopping till halva priset och allmänt grymma upplevelser helt plötsligt finns överallt? Lite för bra för att vara sant eller hur?
De flesta av oss förstår nog att det är vi själva som måste skapa dessa nya möjligheter, vi måste själva se till att de kommer till oss. Det behöver vi ju egentligen inget nytt år för att göra. Men det är som att så fort Jan Malmsjö skrikit klart på Skansen vid tolvslaget så får vi en hård spark i baken att faktiskt ta oss i kragen och göra något. Folk skriver nyårslöften, seriösa, oseriösa men gemensamt är att flesta inte kommer uppfyllas över huvud taget eller så är de brutna innan februari är slut. Det är lite synd tycker jag. För även om jag allmänt sett tycker att just nyårslöften är fruktansvärt överskattat så är det trots det vissa behöver för att bryta ett mönster. Problemet är bara att man siktar så högt (10 kilo minus innan Alla Hjärtans Dag - yesyesyes!). När man sedan inte når upp till sina mål blir man så besviken att man lägger ner helt, för resten av året. Många gånger för att börja exakt samma procedur ett år senare, vid nästa nyår.
Nej nyårslöften är helt enkelt inte min grej. Det blir för stort, för mycket måsten. För mycket ångest. Jag tar det hellre som det kommer. Ändrar, gör om, gör rätt. Det är lättare så tycker jag!
De flesta av oss förstår nog att det är vi själva som måste skapa dessa nya möjligheter, vi måste själva se till att de kommer till oss. Det behöver vi ju egentligen inget nytt år för att göra. Men det är som att så fort Jan Malmsjö skrikit klart på Skansen vid tolvslaget så får vi en hård spark i baken att faktiskt ta oss i kragen och göra något. Folk skriver nyårslöften, seriösa, oseriösa men gemensamt är att flesta inte kommer uppfyllas över huvud taget eller så är de brutna innan februari är slut. Det är lite synd tycker jag. För även om jag allmänt sett tycker att just nyårslöften är fruktansvärt överskattat så är det trots det vissa behöver för att bryta ett mönster. Problemet är bara att man siktar så högt (10 kilo minus innan Alla Hjärtans Dag - yesyesyes!). När man sedan inte når upp till sina mål blir man så besviken att man lägger ner helt, för resten av året. Många gånger för att börja exakt samma procedur ett år senare, vid nästa nyår.
Nej nyårslöften är helt enkelt inte min grej. Det blir för stort, för mycket måsten. För mycket ångest. Jag tar det hellre som det kommer. Ändrar, gör om, gör rätt. Det är lättare så tycker jag!
Subscribe to:
Posts (Atom)
