Livet en grå söndag

Sitter och funderar på meningen med det här bloggande. Varför gör man det egentligen? Jag menar, är det en slags ego-boost när man försöker delge sitt liv, antingen en liten del av det eller hela, till inbillat intresserade människor? Och varför är människor så intresserad av vad andra tycker och tänker? Kan vi inte helt enkelt bara PRATA med varandra, "in real life" så att säga. Måste vi skyggt gömma oss bakom våra internetidentiteter för att faktiskt våga säga/skriva vad vi tycker och tänker. Problemet blir bara när vissa skriver mer än vad andra tycker är okej. Var någonstans drar man gränsen för vad som är okej att skriva? Och om nu anledningen till allt bloggande ligger i att vi vill boosta vårt ego så finns det bara ett litet, men ack så betydande problem. Det är alla dessa bloggar, inklusive min egen, som det bara skrivs på utan att de egentligen läses av några. Hur går det men självförtroendehöjningen då? Och visst, man skriver kanske för sin egen skull. Men varför ska man då lägga upp det på en offentlig hemsida där alla i hela världen faktiskt har möjlighet att ta del av våra tankar - men de gör det inte! Detta skulle betyda att alla vi obetydliga bloggar utan några ågra fasta läsare EGENTLIGEN skulle kunna lägga ner våra bloggar. För who the hell cares? Ingen skulle ens märka att de försvann.

Men ändå sitter jag här, och gör ett nytt försök att starta upp min blogg och och få skrivarsuget tillbaka och därmed förhoppningsvis hitta någon lite läsare som kanske, kanske, kanske kan lämna en liten kommentar. En liten kommentar som gör att man kan bli så barnsligt glad. För, jag är väl inte mer än människa och vill också kunna känna lite glädje över att skriva och framför allt se att någon läser detta. Så, kära läsare (jag inbillar mig fortfarande att jag faktiskt har ett par, tre läsare som ibland dimper förbi och läser mina meddelande som kommer med allt för långt mellanrum), jag medger nu att jag, för ungefär 5:e gången i ordningen ska "återuppta" mitt bloggande.
Enjoy :)