Malins berättelser om ditt och datt: Spelmani, höjdresa och bilåkande (och varning för lååångt inlägg)

Sedan sist har följande hänt: Biltur till Las Vegas med tillhörande 4 nätter i denna galna stad, biltur till Grand Canyon och tillhörande 1 natt och så biltur till Los Angeles som har inletts med 3 nätter hos Mickes bror med familj.

Lite mer utförligt då. Lördag morgon (dvs. för en dryg vecka sedan) gick vi upp vid kl. 7.00 för att äta frukost på vårt hotell i San Francisco och sedan hämta upp vår bil. En sak som förvånade både mig och Micke var antalet hemlösa, hur illa däran många av dem var och hur nära turistområdena de var. Det blir extra sorgligt när de två extremerna superturistigt och hemlöshet möter varandra på det sättet och det är svårt att hantera, i alla fall för en känslomänniska som mig.

Hur som helst hämtade vi upp vår hyrbil som blev en Jeep Liberty. Vi valde att lägga till en typ av "vägförsäkring" för ex. punktering vilket betydde att ifall vi skulle få ngn typ av sådant problem längs vägen skulle vi få det fixat omgående utan att betala ngt. Detta visade sig vara ett bra val men mer om det senare. Vi kom iväg från San Francisco ungefär 8.30 och efter ha väckt vår nyköpta GPS till liv (det var billigare att köpa en sprillans ny än att hyra...) så var vi då på väg på vår roadtrip. Det började toppen även om det är lite klurigt att hålla reda på alla vägfiler eftersom det inte är helt ovanligt med ca 7 stycken i närheten av storstäderna. Micke fixade i alla fall biffen galant och vi var snart ute och på väg mot Las Vegas. Ungefär 90 mil skulle klaras av och det gick alldeles prima även om utsikten efter ett tag blev torrare och torrare och nu, efter ca 200 mil, vet jag exakt hur den sydvästra öknen ser ut. TRÅKIG! Men, bikörandet gick prima (säger jag som hittills inte har kört en enda meter....) och vi kom till Vegas och vårt hotell Mandalay Bay strax innan kl. 18.00 tror jag. Vi hittade ett parkeringsgarage vilket gjorde att vi slapp Valet Parking vilket skulle ha kostat oss 35 dollar - per dag! Det tackade vi för eftersom vid incheckningen fick reda på att de låser 100 dollar/dag för oväntade utgifter + att de tog 28 dollar/dag för någon typ av "resortavgift". Pengarna rullar ganska fort känns det som. Men, de totalt 400 dollarna för oväntade utgifter får vi i alla fall tillbaka och vi antar att det är för att täcka upp för alla hotellgäster som spelar och dricker upp alla pengar och sedan inte kan betala för det de har satt upp på rummet. Att de alltid ska få oss andra hederliga att lida, va?

Men, efter incheckningen gick vi upp till rummet och tittade ut från vårt fönster på 32:a våningen med utsikt över den "lilla" flygplatsen vilket alltså betydde flygplatsen för alla privatjetar. De startade typ var 3-5:e minut på söndagen och limousinerna åkte i skytteltrafik till och från flygplatsen, otroligt. Första kvällen stannade vi på hotellet vilket bara i sig självt var överväldigande. Kanske tio restauranger, ett akvarium med hajar och så självklart – spel i alla dess former. Allt från spelmaskiner där man spelar för några cents och dollars till ”highroller”-rummen där minsta insats var några hundra dollar per hand i ex. olika pokerspel. Så, vi testade vår lycka vilken var obefintlig och vi konstaterade att de som gör spelen för de olika spelmaskinerna måste gå på alla möjliga slags droger för att komma på de absurda varianterna av spel. Jag tycker kanske inte att denna typ av ställen är de roligaste eftersom så mycket är på låtsas, dvs. allt från människors utseende och rikedom till hotellen och staden Las Vegas i sig. Sedan finns det förstås de som är snuskigt rika också på riktigt men det är fortfarande en slags fasad över allt som jag har svårt att ta mig igenom och se det roliga i. Men, trots det var det superhäftigt att se och jag skulle nog trots allt åka tillbaka men nu vet jag att det faktiskt är ÄNNU större och ännu mer fejkat än jag trodde. Micke å andra sidan var i himmelriket eftersom han älskar att spela och då framförallt de olika pokervarianterna. Och efter en dag där fick han mig tillräckligt varm i kläderna så att jag själv vågade sätta mig ner vid ett bord och vara med. Efter världens flyt och nybörjartur första gången då jag dubblade min förhållandevis lilla insats så blev jag väl för styv i korken och förlorade sedan jag både det jag vunnit och min insats. Surt för mig! Micke spelade också en pokerturnering som han trodde skulle vara liten men det visade sig att den innehöll cirka 100 spelar och han åkte ut på 14:e plats, bara två platser från att få betalt. Men jag antar att vi får vara lyckliga för vår kärleks skulle istället eftersom vi båda hade så otur i spel denna gång :)

Vegas är en stad uppbyggd av de olika hotellen så vi utforskade alltså några andra hotell också men i princip ser alla ut på samma sätt med stora stora spelrum och så olika typer av restauranger. Glöm historia och vackra gamla byggnader. Här kan man på sin höjd hitta nya byggnader som ska se gamla ut, som ex. hotellet The Venetian som är (som man kanske kan höra) är inspirerat av Venedig och Italien och har gondoler och vatten i och runt hotellet. Vi hade också ett monsterstort poolområde med en pool med tillhörande vågmaskin så att det skulle kännas som ett hav, det fanns en sandstrand, en pool som var ström så man kunde flyta omkring och så två pooler till. Och tusen solstolar, servitriser i bikinis och öl i termosmaterial för att hålla kylan bättre. Inte så svenskt med andra ord och som just en sådan blir man superchockad över ex. servitriser i små små kläder eftersom det ALDRIG skulle gå att se i Sverige. Men, alla erfarenheter gör en väl rikare även om det kanske inte är något som man tycker om.

Efter fyra nätter i Vegas kände vi oss i alla fall ganska nöjda och vi tog vår bil för att göra en ny körning, inte riktigt lika lång denna gång utan ”bara” ca 40 mil från Vegas till Grand Canyon. En körning som bara bestod av öken och berg i olika varianter. Vi såg till och med en liten gräsbrand precis bredvid vägen som just hade startat och man kan bara föreställa sig hur vanligt det blir med sådana senare under sommaren eftersom det trots allt inte är så varmt ännu. Bara 30-35 grader mot sensommarens dryga 40. Måste vara outhärdligt! I alla fall rullade vi på och jag, kissnödigast i världen, lyckades till slut övertyga min privatchaufför att stanna vilket visade sig vara ett bra beslut gällande mer än att jag fick behålla mina byxor torra. Vi stannade på en mack med en bilverkstad precis vägg i vägg och när vi körde in på macken så såg en av männen som jobbade där att vi hade lite luft i vårt däck och han sa att det är bäst att vi kollar det innan vi åker vidare. Så, han kollade det däcket och alla andra däck och det visade sig att de var så slitna att metallen hade börjat krypa upp underifrån och det var därför som vi hade för lite luft. Och, med den värmen som är på vägarna där kunde det ha slutat med däck som exploderat och ja, vad som hade hänt vet ju ingen. Vi ringde i alla fall Hertz och efter att vår snälla mekaniker Tim förklarat läget för dem lyckades vi få alla däck utbytta utan kostnad på den bilverkstaden. Så efter ett pitstop på ca 1,5 timme var vi äntligen iväg igen men med sprillans nya däck. Så, tack Tim i den lilla hålan i Arizona!

Vi fortsatte körningen och kom fram till Grand Canyon runt 15.30, checkade in och åkte sedan upp till nationalparken vid den södra delen av Grand Canyon. Där kunde man dels åka runt med bilen, gå olika typer av mer eller mindre ansträngande leder och åka olika typer av turistbussar. Amerikaniserade (och trötta) som vi var valde vi bilalternativet även om vi trots allt gick ur bilen för att ta våra fotografier. Och trots skyhöga förväntningar slog Grand Canyon oss med häpnad. Helt fantastiskt vackert även om jag drabbades av superhöjdrädsla och lätt panik och vågade knappt gå fram till ”kanterna” för att ta bilder. Det var så jäkla högt upp, dryga 2000 meter där vi var och det var bokstavligt stup ner på 2 km även om de var i olika ”nivåer”. Men när man tittade allra längst ner på floden, Colorado River, så fick jag supersvindel och blev skakig från lilltår till hårrötter. Jag lyckades i alla fall till slut återfå en liten del av mitt mod och vi kunde ta ett par bilder på oss båda med utsikt över de röda bergen. Vissa ställen hade räcken och staket men andra ställen var helt fria och övermodiga människor kunde lätt ramla ner om de var ovaksamma. Jag lyckades med darrande underläpp, lätt tårfyllda ögon och min snällaste röst få Micke att inte gå ut alltför långt och jag tror att han förstod min panik och han stannade faktiskt på ett rimligt avstånd från kanten. Tack för det älskling! Vi stannade till solnedgången, ungefär runt 19.30 och åkte sedan tillbaka till hotellet för middag och också middagsunderhållning i form av en banjospelande, cowboyhattsprydd man. Han personifierade i princip alla fördomar man har om folk från landet i USA med andra ord.

I torsdags var det sedan dags för nästa biltur och en längre sådan denna gång, cirka 80 mil. Och med GPS:ens hjälp gick det också som smort och vi lyckades undvika den horribla trafiken i LA genom att ta en liten bakväg. Vi kom fram runt 18-tiden och möttes av Mickes bror Robert, hans fru Vanessa, Madison 12 år och lilla Alexis på 8 månader. Senare på kvällen dök också Anthony upp, Vanessas son från tidigare. Vi åt en utsökt middag med grillad kyckling, stark mexikansk sås, guacamole – allt på en smörgås = amerikanskt. På fredagen hade Robert och Vanessa tagit ledigt och vi åkte ner mot downtown LA (de bor ca 40 minuters bilfärd utanför) och gick runt i olika butiker. Efter sedan ha fastnat i fruktansvärd LA-trafik åt vi en sen lunch (typ 15.30) och åkte sedan och plockade upp Madison från skolan innan vi åkte och handlade till kvällens middag som Micke och jag fixade. Rotfrukter i ugn med fetaost och en fet biff på grillen. Gott!

Gårdagen bestod av nöjesfärd till Universal City and Universal Studios och även om en stor del av dagen bestod av köer till de olika åkattraktionerna så var det superkul. Vi åkte vatten-bergodalbaner och blev dyngsura, såg 3D och 4D (dvs. att ex. stolen du sitter i rör sig när den på filmen springer, att de sprutar vatten när någon nyser och att det kommer ner plastspindlar från taken när det var spindlar på filmen). Skithäftigt. Och så åt jag självklart sockervadd eftersom det nästan är lag på det när man är på nöjesfält men eftersom allt är så mkt större här fick jag lätt magknip efter ha tryckt i mig allt själv. Middag åt vi sent på en restaurang på området och det blev revbensspjäll. Mumma! Det blev ganska sent och vi var inte hemma förrän efter tio på kvällen och vi var alla riktigt möra när vi kom hem och det är vi fortfarande idag. Som tur är var Alexis världens snällaste (och sötaste – vi funderar på att kidnappa henne) hela dagen och blev inte ens rädd när King Kong skakade hela vår buss på vår rundtur. En riktig liten söt tuffing!

Nu vilar vi upp oss innan vi åker till hotellet i West Hollywood för vår sista incheckning för resan. 9 nätter. Ska bli skönt att kunna packa upp väskan och få känna sig lite ”hemma” för ett tag eftersom vi har flängt runt så himla mycket nu på senaste. Men, jag måste erkänna att jag faktiskt börjar få lite hemlängtan. Att få sova i sin säng, få rutiner igen, träna, träffa familj och vänner och till och med jobba (ja det är sant). Men, innan dess ska vi njuta av sol och värme här i Los Angeles även om det inte är så varmt enligt de som alltid bor här, ”bara” 25 grader. Rena högsommaren för oss med andra ord! Veckan består i alla fall av att vi ska gå på förhandspremiär av Baksmällan 3, kanske ska vi gå på en inspelning av Conan O’Brian och så självklart sol, bad och shopping. Pengarna rullar med precis som lille John prisar jag gud för skatteåterbäringen som väntar oss inte långt efter att vi kommer hem :)