Kö-funderingar

Att stå i kö kan faktiskt vara ganska intressant. 9 gånger av 10 är det förvisso inte intressant vilket nästan alltid har att göra med att man inte tycker sig ha tid med att stå i kö. Men har man tid kan det, enligt mitt tycke, vara intressant. Som idag till exempel.

Jag befann mig på Åhléns syavdelning (och ha inga höga tankar om mig för det, jag köpte sidenband till min Mimmi Pigg-outfit på lördag. Ja som jag ska ha när jag ska på maskerad, inget annat...) när jag alltså fick möjlighet till kö-observation. För det första stod jag egentligen först i kön men min alltför snälla expedit lät sin mindre trevliga expedit-kollega, gå före henne. Fine by me tänkte jag, eftersom de bara skulle ha 2 varor. Det borde med andra ord inte ta särskilt lång tid. Men tänk så fel man kan ha.

Det visade sig nämligen att paret framför mig var 1). granskare 2). förvirrade och 3). irriterade på varandra. Första punkten visade sig genom att de häftklamrar, som de hade blivit rekommenderade av expediten, granskades ingående. Det lästes, det funderades och det diskuterades. Diskuterandet kan också kopplas till punkt 3 - irritationen, men det återkommer vi till. Efter mycket om och men, samt efter den numer ännu mindre trevliga expeditens garantier om öppet köp, bestämde de sig i alla fall att detta var häftklamrarna med stort H som skulle förgylla deras torsdag. Eller något. Detta leder oss alltså till nästa steg i ett köp, nämligen betalningen. Hon tog upp sitt kort och skulle precis till och dra det när frågan "har du Åhléns-kort" kom och förvirringen bröt ut.

Jo men ett Åhlénskort skulle de nog ha. Plånböcker togs upp och ca 1 decimeter kort började bläddras igenom. (Att ha korten i olika fack verkade inte ha slagit dem utan de körde på kortspelsvarianten istället. Kanske för att skapa lite mer spänning i vardagen, vad vet jag). Korthögen bläddrades igenom en gång och en till. När de påbörjade det tredje varvet började irritationen krypa sig på dem både och han suckade något om hennes slarvighet. Inte rätt drag då hon kontrade med att det nog var han som använde det sist. Ungefär samma nivå som i en sandlåda med andra ord. Den stora skillnaden är dock att detta var VUXNA människor som handlade gardiner, inte barn som åt sandkakor. Något Åhlénskort hittades i vart fall inte och det blev alltså till att göra ett köp utan att få den åtråvärda bonusen (hemska tanke). Hon drog kortet på sidan av betalningsgrunkan (vad heter det?!) vilket visade sig vara fel eftersom hon hade chip på sitt kort. Detta gjorde hennes andre hälft om än mer irriterad. Han var nämligen typen som stog med armen utsträckt och med händerna väldigt nära hennes, som att han ville dra hennes kort och slå hennes kod, ni vet typen som de tror att de vet och kan allt. Ganska ocharmerande egenskap. Ett nytt mindre ordkrig utbröt men till slut var koden slagen och kvittot i påsen.

Och allt det här stod jag vid sidan och granskade lite lagom svenskt. För man vill ju inte stå och stirra, inte väcka uppmärksamhet och stå ut. Istället smälter man in så gott det går mellan gardinstänger och julgardiner, man försöker se ut som man tänker på något annat. Men det gör man inte. Öronen lyssnar så de värker och man tänker: Sådär vill jag inte ha det när jag blir vuxen.