Idyllisk vinterpromenad. Eller?

Vinterpromenad. Kyla. Vit luft omkring mig när jag andas. Iskall näsa som aldrig riktigt blir varm hur länge jag än går. Idylliskt landskap, det är vitt, fluffigt. Det ser mjukt ut och jag känner lust att kasta mig i snön handlöst. Men jag låter bli, fortsätter att gå och vet att snön knarrar under skorna, även om jag inte hör det eftersom jag har musik i öronen. Borde egentligen ta ur hörlurarna - njuta av stunden, av tystnaden. Men jag fortsätter. Det får bli nästa promenad, för det blir fler. Fler promenader som ger blossande röda kinder när man väl kommer in i värmen.

Fortsätter gå. Försöker andas så att det ska bli rökringar, det går mindre bra. Ger upp och försvinner iväg i tankarna igen. Men så bryts plötsligt idyllen av ilsket blinkande ljus och ljud som tränger igenom, trots superhörlurar som normalt sett stänger ute de flesta ljud. Men inte nu. Det är för högt. Det är som att bli väckt mitt i natten, att någon plötsligt tänder lamporna och tvingar en att titta, fast det inte går, det är för ljust, för smärtsamt. Lite på samma sätt är det nu, när brandbilarna åker förbi, tätt följd av en ambulans. Man vaknar upp. Ljuset sticker i ögonen och det går inte längre att njuta av kylan. Den kryper under jackan som nyss kändes på gräns till för varm, kryper närmare hjärtat och kylan tränger in. För de där blåa ljusen betyder så mycket mer nu än vad de gjorde när man var mindre. Nu vet man de möjliga konsekvenserna, allt det hemska som brukar följa av de tutande bilarna som man tyckte var så spännande när man var mindre.

Jag skakar lite på huvudet, som för att skaka av mig obehagskänslorna. Det går sådär, men jag fortsätter att gå och sänder en tanke till den eller de som bilarna var på väg till, hoppas att det går bra. Ökar takten för att få upp värmen igen, snart så. Så småningom försvinner obehagskänslorna iväg, jag är åter i mina egna tankar och ser det idylliska vinterlandskapet kring mig. Livet fortsätter som vanligt, för mig och förhoppningsvis för de andra också...